för mig handlar könskrig väldigt mycket om acceptans, förståelse och en önskan att få vara annorlunda. och att det kanske inte ens ska klassas som annorlunda. det är då märkligt att vi (boken) blir tillskrivna åsikter som att vi letar efter rätt och fel kvinnlighet. rätt och fel sätt att vara. det har hänt mig flera gånger på det senaste. men det är ju också det som är grejen med att lämna ifrån sig något. det blir inte längre vårt. mina tankar blir inte mina. någon annans. det är faan tungt. ibland.
det är förstås likadant när jag gör radio. skillnanden att färre lyssnar på radio, eller att jag i alla fall aldrig träffar på dem som gör det. det är märkligt att göra film, teater eller något annat också som ska ut, stötas och blötas och sedan konstant misstolkas.
undrar om anton corbijn känner så. han tycker verkligen att han har gjort en mycket annorlunda film om ian curtis i joy division. han vill inte ens kalla det en rockfilm. jag har sett control. och jag har sett oändligt massa filmer om rock-killar. och jag är ledsen om det här är ett tema som jag återkommer till, men det berör mig.
anton corbijn hävdar att hans film är annorlunda eftersom han visar ett alldagligt/vardagligt porträtt av ian curtis (jag tror att diverse filmkritiker komma att säga samma sak. det är besvikande). hur han arbetar på arbetsförmedlingen i sin lilla stad och repar på fritiden och är en vanlig kille.
jag vet inte. så som jag minns det har arbetargrabben som blev rock-stjärna varit en tämligen ofta berättar saga ända sedan beatles – minst. elivs förresten. glöm inte elvis!
jaja. det här är en del av det. men det finns en annan aspekt. control är (löst) baserad på deborah curtis bok om sin ex-man ian curtis. hon har antagligen skrivit den för att försöka förstå sig själv och sin man och vad de hade. trots att han var otrogen med annik honoré, lyckas deborah beskriva henne som en smart och bra tjej. hon inser att det som ian curtis och annik hade var något fint. i filmen är deborah en grinig och mesig hemmafru som sitter och gnäller med ett barn på armen och känner sig övergiven och bedragen (vilket hon förvissa är). hon är tråkig och uppskattar inte sin begåvade (missförstådda man) som vill ge sig ut i världen, se andra delar och erövra andra människor och kontinenter (ett tag i alla fall. sedan blir ju allt för mycket för honom och han vet inte vad han vill – stackars honom). och annik, som tydligen var en fin och bra och smart person framstår i filmen som any random och groupie. hon är vacker, hon är tyst, hon är mystisk och hon ställer inga krav. hon är visserligen journalist och via det ska vi kanske begripa att hon är smart – har hjärna.
och trots att jag begriper att det här är två ofattbart platta karaktärer som inte kan ha något med verkligheten att göra, kommer jag på mig själv med att tycka synd om stackars ian. han som gifte sig så tidigt och tjatade på sin tjej att de skulle skaffa barn, trots att han bara var ute och turnerade och inte hade någon tanke på att ta hand om det där barnet. att det var otroligt mycket mer synd om henne som fastnade där hemma i vardagsrummet och kanske också ångrade tusen grånger att hon gift sig så tidigt och blev gravid och inte kunde gå ut och skffa sig en älskare i varje stad, det lyckas inte filmen ens snudda vid. och jag blir arg (!) på annik honoré som leder in denna stackars man på villovägar och inte verkar bry sig nämnvärt om hans fru och barn (varför skulle hon? var det någonsin hennes ansvar?).
det är klart att jag uppfattas som att det finns rätt och fel sätt att vara tjej. uppenbarligen tycker jag att de i den här filmen är fel. men jag menar inte rätt eller fel på det viset. jag menar mer. några grejer till. så att jag kan begripa varför annik och deborah gör som de gör.
jag får all den informationen (eller inte all – en mycket liten glorifierad del) om ian curtis och begriper, förstår och till och med applåderar hans olika felsteg.
är det en bra film då? om en självupptagen idiot blir en hjälte? är det jag som är dålig, när jag direkt går på att båda de kvinnliga rollfigureran är idioter? men jag har väldigt svårt att tro att regissören hade ett kärlekfullt sätt att se deborah curtis och annik honoré. då hade jag nog också gillat dem. nu måste jag verkligen anstränga mig (och sönderanalysera)
den är helt hyllad dessutom. jag begriper inte. detta är bara en del av allt som inte funkar med den här filmen. men det är vackra bilder. det är det. 
