Könskrigsbloggen

Hur vi delas upp och hur vi hör ihop

Om drillflickorna dansar i skogen? augusti 24, 2007

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 4:59 e m

Mazuretkinje i Pula, Kroatien

 

En av texterna i den än så länge hemlighetsstämplade Boken påminde mig om hur jag iakttog drillflickorna (som cheerleaders men med stavar som de snurrar runt och kastar omkring) i Pula en stekhet eftermiddag förra veckan. De var unga (10, 12?) och lättklädda och övade offentligt på en stor asfaltplan framför den f.d. matrosakademin mitt i stan. I andra änden av planen slöade en äldre grupp skejtare (killar, oh yes) i skuggan under träden. Själv kunde jag inte slita ögonen från tjejerna. Min blick var påfusig och ogenerad, pojkarna i skuggan bara tillbakalutat halvintresserade, trygga i sin position som äldre hanar.

Först slog översittarinnan till med ett sting i hjärttrakten för de stackars utsatta och uppstyrda småflickorna naket och tafatt stampande i otakt där ute i eftermiddagssolens rampljus. De var inte särskillt duktiga. Det gick snett och vint och stavarna studsade i marken hela tiden. Jag letade hemvant efter en ledare, ett flockbeteende, en statusrankning. Förvånansvärt länge var det omöjligt att urskilja vem det var som stampade takten och bestämde moovesen. Någon nynnade lågt på en melodi, ett par stycken räknade högt, nästan ingen visade någon tendens att vilja imponera på de andra eller på några skejtarkillar. Slösade de inte bort kreativ energi på att stå i rad och paradera sin flickighet med mesta möjliga beskedlighet? Jo, ja. Som jag själv i den åldern tålmodigt övade jazzdansstegen på Uppsala dansakademi. Ett, två, tre, fyr – fem, seks, sju, ått. Långt innan jag började dissikera maktförhållanden och gruppbeteende i tid och otid, utan bara drömde om att bli smal, få kompisar och bli kysst. Jag speglade mig i tamburflickornas parad, de såg förvånansvärt ofrustrerade ut. Vem var det som bedömde och värderade här egentligen, jag eller pojkarna?

En skejtare visar upp sig i solotrick, och rankas omedelbart in i gruppen efter sin förmåga att hantera brädan. Det battlas och konkurreras och regeras. Tamburflickorna såg tafatta och bortkollrade ut, men deras tysta strävan hade ett gemensamt mål. Att gå och snurra och kasta i takt. Beskedligt, något så otroligt, men jävligt demokratiskt. Om det är blicken som avgör vem som är offer och vem som är norm, vem som är aktiv och vem som är passiv, så slår det runt med betraktaren. Jag slog runt. Jag har tänkt det förut. Den statusskala jag är van att bedöma verkligheten efter är alltför fyrkantig, samma gamla jävla statusskala som jag lärde mig på mellanstadiet. Makt och status är kvantiteter som pumpas upp som IT-bubblor, eller tillväxtprognoser. Jämlikhet kanske borde mätas i kvalitet istället, i det utrymme som breder ut sig bortom den värderande blicken. Till slut blev hela situationen överspänd. Det påminde mig om den gamla frågan om trädet som faller i skogen när ingen finns där att uppleva det. Har det verkligen hänt? Om inte jag hade suttit där och kritiskt granskat drillflickornas gång, hur hade de dansat då?

Anna Ehrlemark (som visst inte kan registrera mig under eget namn om jag inte startar ny blogg?)

 

Bara för att jag är tjej augusti 19, 2007

Filed under: fråga — konskrig @ 9:20 e m

häromdagen beklagagade sig en kollega för mig. orsaken var att han ringde runt till olika journalister och ville få dem att yttra sig angående publicering av lars wilks rondelhundar förställandes muhammed. publicering eller inte var frågan.

det var redaktörer han ringde till och således ytterst få kvinnor. när han till slut fick tag på en kvinna ville hon inte uttala sig i ämnet eftersom ”hon inte var så insatt”.

– så är det alltid, sa min kollega. tjejer vill aldrig ställa upp. vad gör man åt det då?

frågan riktade sig till mig som feminist och således borde jag ha Svaret.

jag föreslog att han väl kunde säga till henne att han bara hade gubbar och att hon kunde ställa upp för att att det var så jävla trist att bara ha gubbar.

– men det där känns så dumt. man kan ju inte be någon att va med bara för att hon är tjej. det är ju kränkande.

well, maybe. men bara fundera på hur ofta man frågar någon att vara med ”bara för att hon är tjej”. alltså har det hänt? alla som är någorlunda tänkande människor fattar ju att de inte blir tillfrågade ”bara för att de är tjejer (eller blattar eller bögar eller flator eller snubbar etc)”. du blir möjligtvis tillfrågad för att du är tjej, plus något annat. han ringde ju inte vilken random brud som helst och frågade m hon ville vara med. han ringde ju för att hon var ledarskribent på en av sveriges största dagstidningar och smart. och tjej.

kan vi inte bara droppa grejen att kvotering skulle vara en kränkning? man få aldrig frågan enkom för sitt kön – aldrig! ibland hjälper det till. något oftare för killar…

men det är alltid för att du kan något annat, sjunga, dansa, vara snygg/smart/cool, spela fiol eller snacka, också.

 

Okej, jag börjar väl dårå

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 4:42 e m

jag har hela veckan tänkt att jag ska skriva här. hade tänkt skriva att jag tyckte att det var så roligt att way out west kändes så sjukt modern och dessutom gick med vinst. listen up ni andra bokare! vilka bokningar var det nu som gick hem? var det korn eller ozzy osborne? att det var kul att gå från lady sovereign till regina spektor till erykah badu till annika norlin till juliette and the licks. tyävrr är just detta inte så vanligt, men det gjorde mig glad. jag tror bara jag såg en manlig artist (salem) och det handlade mest om lojalitet (eller alltså inte att jag inte gilla men.. jaja).

sen ville jag skriva att martina lowdens roman ”allt” också är inspirerande om man känner att den där romannormen har blivit på tok för snäv den här sommaren. det kom ju några och snörade åt korsetten rejält där. minns inte vad de hette men det var nån typ leif.

men nu är det där lite passé, så i stället har jag nu gjort två reportage med bara gubbar i. för att återställa ordningen, typ.

så är det alltid nåt steg fram, nåt tillbaks. å andra sidan går just nu min dokumentär om maria gripes skuggböcker på p3.

jag har också snöat in på den japanska dansaren/sångaren/skådisen okuni. hon startade på 1600-talet den japanska teatern kabuki. i dag är det en teaterform där bara män uppträder och intar även kvinnorollerna. men när okuni drog igång det här var det en slags performanceteater med samhällets utstötta (kabuki betyder typ ”de som går lutade åt något håll”) och kvinnor spelade män och män spelade kvinnor.  den ansågs provokativ,  sexig och  utmanade och blev omåttligt populär. men eftersom många kabuki-föreställningar ofta visades på bordeller och man ibland kunde få en tjej eller en kille på köpet när man kollade, förbjöds  kvinnor att uppträda i denna teater. ja, i teater över huvud taget för ett tag. så i dag spelar alltså bara killar kabuki i japan.  men hon okuni var i alla fall nåt på spåren.

 

Här startar nu Könskrigsbloggen augusti 12, 2007

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 1:07 e m