jag har hela veckan tänkt att jag ska skriva här. hade tänkt skriva att jag tyckte att det var så roligt att way out west kändes så sjukt modern och dessutom gick med vinst. listen up ni andra bokare! vilka bokningar var det nu som gick hem? var det korn eller ozzy osborne? att det var kul att gå från lady sovereign till regina spektor till erykah badu till annika norlin till juliette and the licks. tyävrr är just detta inte så vanligt, men det gjorde mig glad. jag tror bara jag såg en manlig artist (salem) och det handlade mest om lojalitet (eller alltså inte att jag inte gilla men.. jaja).
sen ville jag skriva att martina lowdens roman ”allt” också är inspirerande om man känner att den där romannormen har blivit på tok för snäv den här sommaren. det kom ju några och snörade åt korsetten rejält där. minns inte vad de hette men det var nån typ leif.
men nu är det där lite passé, så i stället har jag nu gjort två reportage med bara gubbar i. för att återställa ordningen, typ.
så är det alltid nåt steg fram, nåt tillbaks. å andra sidan går just nu min dokumentär om maria gripes skuggböcker på p3.
jag har också snöat in på den japanska dansaren/sångaren/skådisen okuni. hon startade på 1600-talet den japanska teatern kabuki. i dag är det en teaterform där bara män uppträder och intar även kvinnorollerna. men när okuni drog igång det här var det en slags performanceteater med samhällets utstötta (kabuki betyder typ ”de som går lutade åt något håll”) och kvinnor spelade män och män spelade kvinnor. den ansågs provokativ, sexig och utmanade och blev omåttligt populär. men eftersom många kabuki-föreställningar ofta visades på bordeller och man ibland kunde få en tjej eller en kille på köpet när man kollade, förbjöds kvinnor att uppträda i denna teater. ja, i teater över huvud taget för ett tag. så i dag spelar alltså bara killar kabuki i japan. men hon okuni var i alla fall nåt på spåren.
