Könskrigsbloggen

Hur vi delas upp och hur vi hör ihop

Om drillflickorna dansar i skogen? augusti 24, 2007

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 4:59 e m

Mazuretkinje i Pula, Kroatien

 

En av texterna i den än så länge hemlighetsstämplade Boken påminde mig om hur jag iakttog drillflickorna (som cheerleaders men med stavar som de snurrar runt och kastar omkring) i Pula en stekhet eftermiddag förra veckan. De var unga (10, 12?) och lättklädda och övade offentligt på en stor asfaltplan framför den f.d. matrosakademin mitt i stan. I andra änden av planen slöade en äldre grupp skejtare (killar, oh yes) i skuggan under träden. Själv kunde jag inte slita ögonen från tjejerna. Min blick var påfusig och ogenerad, pojkarna i skuggan bara tillbakalutat halvintresserade, trygga i sin position som äldre hanar.

Först slog översittarinnan till med ett sting i hjärttrakten för de stackars utsatta och uppstyrda småflickorna naket och tafatt stampande i otakt där ute i eftermiddagssolens rampljus. De var inte särskillt duktiga. Det gick snett och vint och stavarna studsade i marken hela tiden. Jag letade hemvant efter en ledare, ett flockbeteende, en statusrankning. Förvånansvärt länge var det omöjligt att urskilja vem det var som stampade takten och bestämde moovesen. Någon nynnade lågt på en melodi, ett par stycken räknade högt, nästan ingen visade någon tendens att vilja imponera på de andra eller på några skejtarkillar. Slösade de inte bort kreativ energi på att stå i rad och paradera sin flickighet med mesta möjliga beskedlighet? Jo, ja. Som jag själv i den åldern tålmodigt övade jazzdansstegen på Uppsala dansakademi. Ett, två, tre, fyr – fem, seks, sju, ått. Långt innan jag började dissikera maktförhållanden och gruppbeteende i tid och otid, utan bara drömde om att bli smal, få kompisar och bli kysst. Jag speglade mig i tamburflickornas parad, de såg förvånansvärt ofrustrerade ut. Vem var det som bedömde och värderade här egentligen, jag eller pojkarna?

En skejtare visar upp sig i solotrick, och rankas omedelbart in i gruppen efter sin förmåga att hantera brädan. Det battlas och konkurreras och regeras. Tamburflickorna såg tafatta och bortkollrade ut, men deras tysta strävan hade ett gemensamt mål. Att gå och snurra och kasta i takt. Beskedligt, något så otroligt, men jävligt demokratiskt. Om det är blicken som avgör vem som är offer och vem som är norm, vem som är aktiv och vem som är passiv, så slår det runt med betraktaren. Jag slog runt. Jag har tänkt det förut. Den statusskala jag är van att bedöma verkligheten efter är alltför fyrkantig, samma gamla jävla statusskala som jag lärde mig på mellanstadiet. Makt och status är kvantiteter som pumpas upp som IT-bubblor, eller tillväxtprognoser. Jämlikhet kanske borde mätas i kvalitet istället, i det utrymme som breder ut sig bortom den värderande blicken. Till slut blev hela situationen överspänd. Det påminde mig om den gamla frågan om trädet som faller i skogen när ingen finns där att uppleva det. Har det verkligen hänt? Om inte jag hade suttit där och kritiskt granskat drillflickornas gång, hur hade de dansat då?

Anna Ehrlemark (som visst inte kan registrera mig under eget namn om jag inte startar ny blogg?)

Annonser
 

3 Responses to “Om drillflickorna dansar i skogen?”

  1. konskrig Says:

    men hur menar du att jämlikhet ska mätas i kvalitet? kvalitet i sig är ju ett omdebatterat begrepp (inte minst efter vanja hermeles lysande uppsats) och i många fall starkt sammankopplat med just sexism och förtryck.
    eller hur menar du?

    /tove

  2. majakarlsson Says:

    Jag har inte läst genom boken än, och känner inte till vad som dikuteras kring begreppet kvalitet, men det jag tänker på är att flickornas dans omskapas i varje öga och att makt- och statuskarusellen framför matrosakademin inte kan ritas som en figur skrivas ner. Det svänger, bubblar och skiftar hela tiden nyanser som ett LSD-mönster. Jag känner att alla dina uppfattningar av situationen kunde vara sanna på samma gång.

    Detta påminner mig om lillasyster Samanthas mim- och dansgrupp i filmen Donnie Darko. Bilderna av dem är så vibrerande och obehagliga genom att både tävlan och skönhet bland barn framkallar omväxlande glädje och trauma. När då dessutom pedofilen Jims plats i filmen markerar att även vuxenvärldens sexualitet och våldsamhet ska lägga s som ytterliggare ett filter på bilderna, blir det skitläskigt. Magen säger då ”förbjud mim- och dansgrupper”, men situationen är ju, som diskuterat, inte endimensionell.

  3. Anna Ehrle Says:

    Tove: Jag har ingen lust att leta efter ursublima kvalitetskontroller, tänker bara att det är jobbigt att leva med de måttstockar vi har till hands. Jag tänker att frihet är en känsla som ingen blick kan genomborra. Att utrymmet för självbestämmande och styrka kan öppna sig i alla situationer, hur högt eller lågt på statusskalan man än befinner sig. Påminner mig om något elin skrev på sin blogg, att inte förrän hon en dag vaknade upp utan ångest fattade hon att hon haft ångest varenda dag fram till dess. Om det är omedvetenhet som är bliss (alltså, en grupp drillflickor som inte märker att de värderas av omgivande blickar) eller övermedvetenhet (triumferande överträffa eller förvåna betraktaren och vrida deras förtryckande filter ur ögonen på dem) må de lärda debattera. Jag brukar kombinera. Och misslyckad hårt allt som oftast.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s