Könskrigsbloggen

Hur vi delas upp och hur vi hör ihop

NU är den här september 26, 2007

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 7:48 e m

bild147.jpg

 

punkt.se i dag

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 11:39 f m

könskrig i punkt.se

 

bokmässa! september 24, 2007

Filed under: reklam — konskrig @ 1:58 e m

på torsdag har vi alltså fest i göteborg på uppåt framåt! ihop med framtidskonst.

könskrig: framtidskonst

framtidskonst: könskrig

det kommer att finns lite böcker exklusivt där. det kommer att spelas musik och tal. det kommer att finnas champagne. det kommer att finnas gott om könskrigare.

är du i göteborg, kom!!!!

20.00

mer info på uppatfamat.se

 

Vårt dagliga bröd

Filed under: film,tips — konskrig @ 1:56 e m

jag har just varit och sett filmen ”vårt dagliga bröd”. det var den jobbigaste, mest obehagliga och upprivande film jag har sett på länge. tur att jag inte ska recensera den, för jag blundade stora delar. och höll för öronen.

den handlar om vår livsmedelsindustri/produktion. bara massor av bilder från fabriker där de producerade allt från tomater till salt, till genmanipulerad oxfilé. om någon känner att det är svårt att sluta äta kött kan jag rekommendera den här filmen. jag skulle vilja se den person som frossar i sig en kycklingburgare efter denna skärseld.

ja, den handlade alltså om denna vår vidriga värld. men det blev också så tydligt hur människor och djur och grönsaker – allt – var produkter i denna enorma matfabrik. vilka det är i vår värld som inte får säga något och som inte säger något. som slussas in på löpande band och blir formade i samma mall, utan möjlighet att se något annat eller ens våga tänka något annat. bilderna som vi i publiken matades med i 90 minuter var ackompanjerade av grisar som skrek, kycklingar som pep, gift som sprejades ut, maskiner som tröskade eller slaktade, men inget prat. inga ord som var där för att vi skulle begripa dem (hade jag kunnat tyska eller arabiska fanns det eventuellt några episoder med verbal kommunikation som var hörbar). bara det tysta, icke ifrågasättande arbetandet. människor och kor som gjorde samma saker, på löpande band. korna mjölkades, människorna öste små små kyccklingar ner i miniboxar.

det handlade så mycket om klass. och hur smidigt det är för de som tjänar mycket mycket pengar på vår sjuka matindustri att vi alla blir likadana, inte pratar och inte tänker. och inte ser nåt annat än vår egen värld.

man kan ju undra vad den här filmen har med könskrig att göra. just detta! våga se nåt nytt, ta ny plats, gör nåt nytt, skapa nåt annat, där vi har andra möjligheter och skyldigheter.

jag tänker såklart inte uppmana folk att inte äta.  det finns för många i vårt samhälle som redan lever efter den konstiga devisen (och det har snarare med att de vill bli likadana som alla andra och smälta in att göra, än att de nästan spytt när de sett en missbildad belgian blue-tjur tvingas till att våldta en hälften så stor ko). men gå och se den där filmen och se sen hur kul det känns att trycka i sig en korv med bröd.

den går upp den 28 september på i stockholm, göteborg, lund, uppsala och några ställen till.  vårt dagliga bröd alltså – förlåt oss för våra synder….

 

Fernissa? september 21, 2007

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 12:53 e m

Ibland känns det som om man får tag på ett stycke information av misstag. Särskillt när den är helt beskedligt förpackad. På en jävla universitetskurs dessutom. Annars har man ju mest fått tugga papper dessa långa år av studiemedel och ultimat flexibilitet. (Kanske för att jag inte läst de där tunga sociologiska, politiska kurserna, utan mesiga pedagogiska språkvetenskapliga, som lite försynt trasslar in sig i sitt påtvingade genusperspektiv). Det här var i alla fall ren dynamit. En förtvivlant konkret och obarmhärtig nyckel till den skavande känslan att något inte stämmer med jämlikheten, med rättvisan och med moralen som vi får lära oss att allting vilar på. Det är min skyldighet att kopiera och sprida för begrundan.

Ur Jan Einarssons och Tor G. Hultmans språkanalys av pojkar och flickors olika villkor i skolan – Godmorgon pojkar och flickor.

Tes om skolan:

Grundskolans uppgift är i första hand att ge eleverna social utbildning. Det är först i andra hand som den ska ge särskilda yrkeskunskaper eller färdigheter.

Tes om samhället:

Samhället har ett särskilt behov av medlemmarnas sociala utbildning. På grund av samhällets uppbyggnad måste denna utbildning organiseras centralt.

Tes om skolan:

Den sociala utbildningen förmedlas i första hand genom omedveten inövning. Det är bara i andra hand som den förmedlas öppet.

Tes om samhället:

Samhället har inget intresse av att den sociala utbildningen sker genom en tydlig och öppen indoktrinering som frilägger samhällets grundvalar och diskuterar dessas berättigande.

Tes om skolan:

Den sociala utbildningen är i första hand densamma för elever från olika regioner, av olika kön och från olika sociala och kulturella samhällsklasser.

Tes om samhället:

Samhället anser att alla grupper behöver samma grundläggande sociala utbildning (att det sker en påtaglig sortering efter den grundläggande utbildningen är en annan sak.)

Tes om skolan:

Den sociala utbildningen är huvudsakligen inriktad på (1) elevens individuella prestation, (2) tolerans för enskilda prestationer och (3) frivillig underkastelse under en arbetsledning. Den uppmuntrar alltså inte till kollektiva prestationer, till samarbete eller till att eleverna själva ska bestämma över arbetets ramar.

Tes om samhället:

Det är viktigt för samhället att (1) varje elev betraktar sig själv som en enskild individ som ska prestera så mycket som möjligt inom vissa givna ramar, (2) varje individ betraktar sig själv som belönad efter prestation och (3) varje individ respekterar andras prestationer och belöningar.

Tes om skolan:

Den sociala utbildningen sker i sådana former att pojkar från högre samhällsklasser gynnas.

Tes om samhället:

I samhället är de ekonomiska, politiska och ideologiska makten ojämt fördelad, och samhället vill behålla denna maktfördelning. Därför utformas skolan så att elevernas hem-bakgrund-kön får stor genomslagskraft. Olika samhällsgrupper får på så sätt olika formella skolmeriter och en viss grupps maktposition övertas i stor utsträckning av just den gruppens barn.

Tes om skolan:

Den sociala utbildningen initieras och kontrolleras av staten, inte av t.ex. yrkeslivets representanter, familjen eller kyrkan.

Tes om samhället:

Staten har stor makt och monopol på utbildningen, som utformas så, att rådande förhållande bevaras i stort. Samtidigt har man också makt att avväpna olika sociala gruppers intressen. Detta sker t.ex. genom att man bedriver en för alla gemensam social utbildning på grundskolenivå och genom att en viss individuell rörlighet möjliggörs.

Tes om skolan:

Den sociala utbildningen ger sken av att alla elever har samma möjlighet att på egen kraft skaffa sig yrke, inkomst och status.

Tes om samhället:

Den vanliga uppfattningen är att samhället inte är uppbyggt på ekonomiska, politiska eller kulturella monopoler. Man föreställer sig istället att det finns en glidande skala på vilken alla individer har möjlighet att placera sig. För att en sådan föreställning ska ha en viss trovärdighet måste det också finnas utrymme för en viss individuell rörlighet i fråga om inkomst, status och utbildning.

Där har du hela grejen. En viss individuell rörlighet. Ge sken av. Rådande förhållande bevaras. Frivillig underkastelse. Betrakta sig själv som belönad efter prestation. Inget intresse av. Glidande skala.

Det som skakade mig (jag måste vara helt sjukt naiv) var egentligen inte teserna, utan den uppenbara slutsatsen att allas våra försök till agiterande för den goda solidariska jämlikheten passar orättvisan i ovanstående teser som handen i handsken. Fernissa, är det allt vår moral duger till? Fan. Samhället är vi. Det vi tror på är sannt. Alltså är Sverige ett jämlikt samhälle utan att för den skull vara det.

Individuella segrar diskvalificeras.

anna ehrlemark

 

Och vad vet du? september 16, 2007

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 6:37 e m

just nu pågår en mycket tvivelaktig dokumentär på svt. den handlar om abort. jag vet inte alls vad  den vill säga. jag tror inte en sekund på konsekvensneutral journalistik.

jag vet att många mår mycket dåligt efter en abort. det ska inte förnekas, inte förtigas, inte glömmas. men här förekommer ett smutskastande av rfsu och en väldigt konstig manlig speaker som i stort sätt bygger allt sitt snack på skuldkänslor kring aborten. det hela är mycket märkligt. han som pratar, vem är han? har han gjort abort? och vad tror han att en sån här dokumentär skapar?

förlåt, men jag bara undrar. det är en mycket märkligt vinklad dokumentär.

 

Jim och Tom och Kurt och Florence september 13, 2007

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 3:24 e m

När alla andra var kära i någon i NKOTB där i början av 90-talet, var jag kär i Jim Morrisson. En nerknarkad hippie som varit död sedan långt innan jag föddes.

Jag blev kär efter att jag sett filmen om The Doors med Val Kilmer i huvudrollen. En förfärlig film på många sätt. Men det är inte relevant för en 13-åring.

När jag såg andra avsnittet av Upp till kamp häromdagen var det som en förfhärlig flash-back. Samma kille och samma tjej som i Doors-filmen hivades upp där på ett bräde. Tack.

Och jag blir så fruktansvärt trött på dessa stereotypa roller. En snubbe som knarkar ner sig, inte tar nåt ansvar, inte bryr sig, spelar gitarr och tänker (knark)intressanta tankar. Men han är hjälte. Han är den som alla bryr sig om, fokuserar på och egentligen lever runt och för. Visst blir de lite arga. Men i själ och hjärta bryr de sig verkligen om honom. Det är också därför den vårdande, omhändertagande, uppstryda, rekorderliga läkartjejen är den som räddar knarkmusikern från att dö överdos-döden redan i andra avsnittet. Hon sopar. Han smutsar ner. Hur många gånger har den bilden inte kablats ut över världen? Män som kan göra vad de vill, för det står ändå alltid en tjej under eller bakom och tar emot, räddar och syr ihop.

Det är helt bisarrt att killar så ofta tror att de kan skita i överrenskommelser (både i privata och jobbsammanhan) och ändå bli förlåtna och typ klappade på. Och det sanktioneras liksom av vårt samhälle. Det är så grymt demoraliserande för alla parter. Det skapar snubbar som alldrig behöver ta ansvar – och i verkliga livet som inte är en hollywood-film brukar det ändå bli rätt deppigt i sluändan – och tjejer som viger hela sitt liv åt att ta ansvar. Det gör oss så jälva bittra på varann och ledsna och utslitna – på olika håll och av olika enledningar, men dock . Ingen vinner på detta. Vi b lir bara väldigt sorgliga och olyckliga individer allihop.

Populärkulturen bygger alltså fortfarande stenhårt den här myten. Rockstjärnor (på 90-talet fanns i alla fall Cortney Love) som går ner sig, dör och allt möjligt. Tjejer som gråter, står ut och plockar upp resterna. Vem plockar upp dem? Och hur bra går det för den där killen när tjejen endera fick nog eller själv gick in i väggen? Det är så tröttsamt, Peter Birro. Jag fattar att du älskar den här killen. Du vill vara honom. Faan, det vill jag med. Någon gång i alla fall.

Sorry, detta blev lite deppigt. Jag borde ju peppa. Vi kanske kan dela? Om jag får knarka sönder mig ibland, får du göra det ibland. Som kvotering? Eller delad föräldraförsäkring?

/tove