Könskrigsbloggen

Hur vi delas upp och hur vi hör ihop

Vad är en festival i Sarajevo? september 11, 2007

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 5:44 e m

Kom just hem från andra upplagan av bosniens första kvinnofestival Pitchwise. (www.pitchwise.fondacijacure.org). Jag och Tea, en av mina bästa vänner tillika kollegor från Ljubljana, åkte tillsammans. I Ljubljana organiserar vi Rdeče zore (www.metelkova.org/rdece), som inte är en kvinnofestival längre, utan en feministisk queerfestival. Kategorier. Namn. Innehåll. I Sarajevo fanns ocksa vara vänner från Belgrad (Queerbeograd – http://www.queerbeograd.org – Kvinnor i svart – http://www.zeneucrnom.org – Žene na delu – http://www.zenergija.org), Kutina (Girlz are weird – http://www.weird-girls.tk) , Zagreb (Femfest – http://www.femfest.net) och vår ljubljanska systerfestival City of women (www.cityofwomen-a.si) . Det behöver väl knappast nämnas att vi inte alla arbetar efter samma feministiska värdsbild och målsättning. Žene na delu, till exempel, arbetar mer eller mindre exklusivt med kampen mot mäns våld mot kvinnor, ett trögt och slitigt aktivistkneg som kräver oändliga reserver tålamod, positivt tänkande och envishet. Kvinnor i svart, en internationell fredsorganisation (som nog kan sägas baserad på idiomet att kvinnor inte för krig, utan drabbas av dem) lobbar just nu tillsammans med kvinnor i Kosovo för en fredlig lösning av konflikten. Queerbeograd ser till att serbiens homosexuella har åtminstonde en frizon där de kan träffas, diskutera och festa ostört. I Kutina handlar det mest om musik, positiv kvotering, om det nu behover motiveras. Femfestivalen i Zagreb är anarkafeministiskt och superteoretisk. City of women är en anrik, resursrik festival för kvinnors konst och teoretiska diskurser som problematiserar kön och annat kroppsligt mentalt. Var egen lågbudgetfestival bryr sig alltså inte längre så mycket om kvinnor utan om vad det egentligen innebär att vara kvinna eller man eller något mitt emellan. Årets Pitchwise i Sarajevo handlade rätt mycket om fittemancipation och könsrelaterat våld.

Vi ses rätt ofta nu for tiden, för vi har skapat ett nätverk. Vad det ska vara bra för – och om det är vettigt det vi haller på med, ska jag försöka svara på här och nu.

“Det är så har en feminist ser ut” är nog ett amerikanskt T-shirttryck som tjejerna (cure) i Sarejevo tryckt upp som festivaltröja. Jag tror att sloganen har en lite skarpare mening i f.d. jugoslavien än en mytskingrande upplysning. Feminism är inte något nytt här, men tyvärr faller den i samma fack som kommunismen – gammal ideologisk smutstvätt. Något som välbärgade vänsterintellektuella jugonostalgiker använder sig av för att återupprätta sin status i väst. Att vara feminist – likarts, särarts eller vilken art som helst – är uppenbarligen provokativt. Det har jag kännt av både bland konservativa smånationalistiska familjevärdeshyllare, och bland urbana, liberala, världsvana kompisar som föraktar en feminists petighet och otillfredsställda ilska. Inget nytt under solen iofs. Antingen ska man nöja sig med vad man redan har, eller ta för sig och sluta klaga.

Sen har vi nationalismen. “Har hört att de s.k. ‘CURE’ fran Sarajevo inte är något annat än en grupp lebbar som samarbetar med lebbar fran Kro och Ser och gömmer sig under vilka jävla ‘konstnärliga’ happenings som helst, typ ‘Pitchwise’. Hela skiten har tydligen startats av tre haggor som kommit till Sarajevo efter kriget (jag vet att en av dem heter Danijela). Säg inte att ni inte har blivit varnade. Låt er inte förföras!” “Efter kriget” betyder fega krigssmitare. Serbiska lebbar är värst (högljuddast också). Jag och Tea åkte Taxi hem till vandrarhemmet från Bašćaršija med Jana, serbisk flata och fredsaktivist. Taxichauffören var pratglad och frågade oss direkt var vi kom ifrån. Jag och Tea sa att vi var från Ljubljana, men Jana höll käften. Om ens landsmän har belägrat staden man befinner sig i och bombat sönder varenda byggnad gör man nog rätt i att tiga, även om man ägnar all sin vakna tid med att bekämpa krig och våld. En av de svåraste aktivistiska insatserna det innebär att organisera festival i f.d. jugoslavien är visumansökningarna. Gränserna som skiljar oss åt har vuxit till nästintill oöverstigliga murar. Den nationalistiska smutskastningen pågar fortfarande ohämmat såval i svarta fåret Serbien som i det välmaende, europeiska alplandet Slovenien. Nationalism är något av det mest misogyniska som finns, så kom inte och säg att femismen har spelat färdigt sin roll som kritiker av världsordningen, tack. Som Kroatiens mest provokativa vissångare, France Blaskovic, sjunger:“Vi kroater är goda katoliker, vi våldtar bara på söndagar.”

Två filmer var Pitchwise mest tankeväckande inslag för mig. Den ena var en del av City of womens projekt “Humour works”, om arbetet pa dagens post-fordiska arbetsmarknad. Den handlade om arbetarna som bygger motorvägen mellan Zagreb och Ljubljana, den väg som i Jugoslavien kallades broderskapets och enighetens väg. Där arbetar även idag nästan bara de f.d. bröderna från Bosnien, Makedonien, Kroatien, Serbien, Albanien och Bulgarien. Hårt arbetande män som forsörjer sina familjer och sina familjers familjer, men offrar deras gemensamma liv för sextio timmars arbetsveckor långt hemifrån. Vad annat än familjen skulle kunna motivera dem? Vad annat än deras uppoffring skulle få det ekonomiska pusslet att gå ihop i de länder som faller utanför den europeiska skyddszonen (och inom europa också för den delen). Det är uppenbart att den jämlikhet vi försöker frammana är en välfärdsfraga, och att emancipationen inte är över, varken för kvinnorna hemma eller för männen som sliter på den flexibla arbetsmarknaden (samma fenomen gäller såklart för de rumänska kvinnor som sliter i italiens textilindustri osv). I den kontexten är våra festivaler futtiga flugskitar, och kanske lite världsfrånvända, så där som de kritiserar oss for att vara. Men var annars kan de har frågorna få utrymme i ett sammanhang de förtjänar? Den andra filmen handlade om tre generationer kroatiska män och deras fruar, mödrar och döttrar. Männen som kroatiens krokiga ryggrad. Om forväntningarna som tynger dem. Om de matriella måttstockarna för deras framgang – bilar, hus, status, ställning, inflytande. Om våldet, det tysta och det explosiva. Men framförallt om kvinnorna som skyddar och urskuldar dem, som stödjer och vänjer sig vid dem, som alltid står på männens sida. Den filmen påminde mig om patriarkatets björntjänst. Om att den forsta insatsen for en bättre värld är att inte dalta med förtrycket. Det är lite som att hjälpa en missbrukare att uprätthalla sitt missbruk genom att se till att han inte dör.

Vårat nätverk ger alltså utrymme, stöd, pepp och kontext till vårt eget arbete. Det är ett solidariskt nätverk för frågor med skamfilat rykte, och individer som vågar vara kritiska till den “transition” som följer med den politiska utvecklingen i de ex-kommunistiska länderna. Det är gränslöst i en kontext där gränserna är högst verkliga. Det är ofta ouppskattat arbete, som tyvärr inte alltid är målgruppsanpassat eller mediasmart och alltsa inte når ut till en så stor publik jag skulle önska. Det är ett försök att angripa en så stor kontext att man inte alltid vet vad som är träden och vad som är skogen. Det är kanske för mycket biologi och for lite makt. Men det är knappast smutstvätt. Det är unga krafter och ansvarstagande individer. Och vi träffas rätt ofta nufortiden. Det ska nog komma något stort ur det!

Anna Ehrlemark

Annonser
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s