Könskrigsbloggen

Hur vi delas upp och hur vi hör ihop

Jim och Tom och Kurt och Florence september 13, 2007

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 3:24 e m

När alla andra var kära i någon i NKOTB där i början av 90-talet, var jag kär i Jim Morrisson. En nerknarkad hippie som varit död sedan långt innan jag föddes.

Jag blev kär efter att jag sett filmen om The Doors med Val Kilmer i huvudrollen. En förfärlig film på många sätt. Men det är inte relevant för en 13-åring.

När jag såg andra avsnittet av Upp till kamp häromdagen var det som en förfhärlig flash-back. Samma kille och samma tjej som i Doors-filmen hivades upp där på ett bräde. Tack.

Och jag blir så fruktansvärt trött på dessa stereotypa roller. En snubbe som knarkar ner sig, inte tar nåt ansvar, inte bryr sig, spelar gitarr och tänker (knark)intressanta tankar. Men han är hjälte. Han är den som alla bryr sig om, fokuserar på och egentligen lever runt och för. Visst blir de lite arga. Men i själ och hjärta bryr de sig verkligen om honom. Det är också därför den vårdande, omhändertagande, uppstryda, rekorderliga läkartjejen är den som räddar knarkmusikern från att dö överdos-döden redan i andra avsnittet. Hon sopar. Han smutsar ner. Hur många gånger har den bilden inte kablats ut över världen? Män som kan göra vad de vill, för det står ändå alltid en tjej under eller bakom och tar emot, räddar och syr ihop.

Det är helt bisarrt att killar så ofta tror att de kan skita i överrenskommelser (både i privata och jobbsammanhan) och ändå bli förlåtna och typ klappade på. Och det sanktioneras liksom av vårt samhälle. Det är så grymt demoraliserande för alla parter. Det skapar snubbar som alldrig behöver ta ansvar – och i verkliga livet som inte är en hollywood-film brukar det ändå bli rätt deppigt i sluändan – och tjejer som viger hela sitt liv åt att ta ansvar. Det gör oss så jälva bittra på varann och ledsna och utslitna – på olika håll och av olika enledningar, men dock . Ingen vinner på detta. Vi b lir bara väldigt sorgliga och olyckliga individer allihop.

Populärkulturen bygger alltså fortfarande stenhårt den här myten. Rockstjärnor (på 90-talet fanns i alla fall Cortney Love) som går ner sig, dör och allt möjligt. Tjejer som gråter, står ut och plockar upp resterna. Vem plockar upp dem? Och hur bra går det för den där killen när tjejen endera fick nog eller själv gick in i väggen? Det är så tröttsamt, Peter Birro. Jag fattar att du älskar den här killen. Du vill vara honom. Faan, det vill jag med. Någon gång i alla fall.

Sorry, detta blev lite deppigt. Jag borde ju peppa. Vi kanske kan dela? Om jag får knarka sönder mig ibland, får du göra det ibland. Som kvotering? Eller delad föräldraförsäkring?

/tove

Annonser
 

One Response to “Jim och Tom och Kurt och Florence”

  1. Anna Ehrle Says:

    Men varför är drömalteregot så nedknarkat? Unisexidoler för en eskapistisk framtid går hem i alla läger. Men det ska vara sexigt att betala skatt, sa mona sahlin, så hur blir det med ansvaret, kan det också vara kool eller? Det är lite det vi jobbar med här va?

    ps. Ibland när jag vill vara riktigt kinky brukar jag fantisera om att jag är filmhistoriens mest irriterande, machotöntiga, uppenbarligen sjukt konstnärliga, tjejidol Thomas i Antonionis Blowup. Jag är otålig, ung, snygg, astrendig, oartikulerad, sökande, modern, eregerad och arrogant. Brukar ta den där scenen när de två pinniga swinging-london-brudarna ringer på dörren och försöker hora sig till en chans på mode-estraden…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s