Könskrigsbloggen

Hur vi delas upp och hur vi hör ihop

den fåfänga presidenten oktober 29, 2007

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 10:34 f m

ni måste lyssna på det här
(fick inte länk att funka, men skrolla ner till lars palmgrens rapport från argentina från i fredags som heter ”överlägsen presidentkandidat”

alltså jag trodde verklligen att fokuseringen på hur kvinnliga politiker ser ut, rör sig och för sig var över för länge sen. men här pratar sveriges radios lars palmgren i typ fem minuter om vad cristina kirschner har på sig. att hon rör sig konstigt när hon pratar och att hon låter förorättad. sedan jämför han henne med evita (en annan kvinna!!! wow) för att övergå till att prata om hur fåfäng cristina är samt hur lång tid hon lägger på sin make-up och om den kanske döljer för mycket. är för påkostad? han slutar med att hylla hur hon låter så varm och hon låter hon pratar om sin man.
”en glimt av den cristina kirschner som inte bara har karaktär är duktig, effektiv, fåfäng och vacker, utan också varm och kärleksfull.”
jag skulle vilja höra någon uttrycka de orden om putin, eller busch eller chavez.

/tove

Annonser
 

Maybe we should be lesbos?- Get away from me! oktober 28, 2007

Filed under: tips — konskrig @ 1:16 e m

ghost world

Appropå relationsanarki. Har just läst ut Ghost world av Daniel Clowes för andra gången (nu i slovensk översättning!) och grips förfärligt av Enids och Rebeccas vänskap. Ack jävla smärta att växa upp och tvingas ”bli vuxen” och avsäga sig alla barnsliga anspråk på gränslös kärlek. För vuxna är all kärlek regulerad av konventionernas stränga regelverk. Pojkvänner, flickvänner, makar och makor, föräldrar, älskarinnor, KK, sambos, särbos, det finns ingen relation som inte har ett namn och ett ramverk som begränsar känslopaletten. Jag har aldrig haft en sån kompis som Rebecca eller Enid, men jag har all anledning att vara dödsavundsjuk på dem. Visserligen är Enid dominant, och Rebecca buttert motsträvig (som jag skulle ha varit) men deras relation är så intim att det verkar onormalt till och med för dem. Onormalt, ja. Vänskapskoden rymmer inte deras relation. Med växande oro lider de mot skolavslutning och förändring. ”Kanske vi borde bli lesbiska” säger Enid. ”Rör mig inte!” svarar Rebecca. Koderna kolliderar. Flickvänskapen är en sort som ”går över” (se Peter Jacksons Heaenly Creatures för utförligare illustration av fenomenet), men lesbiskhet som alternativ kod är ett otänkbart risktagande, särskillt om man inte känner för att göra det tillsammans. Men skilsmässan blir mer och mer verklig när Enid bestämmer sig för att flytta ifrån stan efter gymnasiet. På slutet ligger de tillsammans på sängen för sista gången och Rebecca försöker tafatt leta rätt på meningen i hela jävla känslosoppan.

”Det kanske vore bättre om jag följde med dig. Det är lite sjukt att jag hänger efter dig så här. Om jag riktigt tänker efter så är det rätt sorgligt.”

”Ja jag vet inte vad jag ska tänka om det … Alltsammans verkar det lite ohälsosamt tycker jag …” svarar Enid.

”Ja det är klart, men om vi skiljs åt blir det kanske verkligen outhärdligt. Det vore konstigt om vi fortfarande betedde oss så här när vi är trettio.” säger Rebecca.

”Det är just det … Egentligen är vi ju bara tonårskompisar … Vi är ju inte gifta eller nåt! Jag menar … Det är klart vi kan fortsätta vara kompisar … Vi behöver ju inte bo ihop eller så. Du vet vad jag menar.” säger Enid.

”Jag vet, men jag kan bara inte se något dåligt i att vi skulle leva tillsammans hela livet … Ibland undrar jag om jag inte är lesbisk ändå …”

/ehrle

 

rapport från andra sidan oktober 27, 2007

Filed under: arg,tips — konskrig @ 2:28 e m

för en vecka sedan fick caroline mig att gå in i en liten, söt butik på hornsgatan. det var på alla sätt ett trevligt besök. trevlig folk, trevlig stämning och trevlig sällskap. jag hittade ett par stövlar som jag till och med handlade, vilket är ovanligt för mig. de har klack. jag brukar aldrig ha klack. jag har typ inga skor med kack och jag gillar det inte. men jag tänkte att det inte gjorde så mycket. jag tänkte fel.
jag går väldigt mycket. vart jag än ska i princip. efter två dagar i mitt vanliga tempo med mitt vanliga antal steg hade jag ont i ben och knä. faktiskt svinont. jag klagade runt lite. slängde stävlarna på hyllan och bytte till vanliga, hederliga, platta skor. men det har liksom inte gått över. det har blivit värre. i dag när jag var på stan för att inhandla en födelsedagspresent fick jag så ont att jag bara ville sätta mig och gråta (alternativt bli buren, men där sätter jag nån slags annan gräns). jag kunde inte gå en meter till kändes det som . hela knät gör svinont, så fort jag rör på det. när jag sitter still bultar det. det hela slutade med att jag i tant à 90 års-takt fick hasa mig till en buss – utan utrett ärende. enda lite roliga var att det tog mig 40 minuter att gå över gatan vilket gjorde att alla city-suvvar fick stå jättelänge vid varje övergångsställe och blänga på den halte och lytte tove.
nu ligger jag som en annan penschis på soffan och känner mig ynklig.
jag berättar inte detta för att folk ska tycka synd om mig (okej, lite då), utan för att poängtera hur sjukt det är med skor med klack. alltså jag gick runt i två dagar med dem och jag är faan helt invalidiserad. vem har kommit på detta sjuka påfund? korsetten har knappt avskaffats förrän man ska trängas in i skor som gör att man inte kan röra sig när man har de på sig och sedan ännu mindre när man äntligen får dem av sig, eftersom benen blir helt fucked up. hade det varit meningen att vi skulle ha klack, hade det väl suttit en sån under foten? eller?
please! vem kan ha sånna skor? hur går det?

har i alla fall införskaffat ebba witt-brattströms dekadensens kön, katarina wennstams smuts, ronnie sandahls vi som aldrig sa hora (efter att ha hört honom på bokmässan och plötlsigt tvingas ändra åsikt om både honom och boken. men jag är medveten om att han bara kan vara jävligt smart och beräknande – alltså fortfarande skeptisk) och tim davys amberville, så att tiden som invalid inte ska bli för outhärdlig. lyssnar på tosca, såsom anstår en med tantkrämpor.

/tove

 

kalle-hajp igen

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 9:28 f m

jag har ju tidigare hajpat kalle westerling på den här bloggen. jag hörde honom prata superintressant kring drag och norm och kön för några veckor sen.
i alla fall pratade han också om att rucka på tid och rum. alltså inte bara om kön och utseende utan att ett ruckande på dessa normer också innebär att man kan börja se tid på ett annat sätt (och rum, vilket till exempel katarina bonnvier så riktigt poängterar i bl a sin avhandling om alternativa hus). jag vill slänga ut en fråga.
i ett utseendefixerat, men även helt träningsfixerat samhälle, där hälsotrender sköljer över oss som lava, undrar jag vad poängen är med att leva länge? vem bestämde att det skulle vara så jävla kul att bli nittio? om ett späkande och kräkande leder till ett långt men ganska torftigt liv, känner jag mig rätt ointresserad. njutning, om än under kortare tid, verkar ändå mycket roligare.
men som det utmanar att slänga ur sig tankar kring att man faktiskt kanske skulle vilja göra slut på livet as we know it innan de där 80 åren. kanske inte sticka en kniv i sig men i alla fall leva ett liv som gör de där åren rätt orimliga. varför är det extra fint att bli gammal (och deprimerad)?
detta med anledning av en konversation nu på morgonen.
/tove

 

oktober 24, 2007

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 8:13 f m

i dag skriver kent lundholm en litteraturkrönika i västerbottens folkblad.
det är så mycket jag inte ens orkar kommentera i den där krönikan. till exempel skriver han att vi har bjudit in pär ström som skribent. spännande. undrar vilken version han har läst?
sedan är han inne på vår linje. vi är långt från jämställdhet, något måste göras. och visst har han en poäng när han skriver att ordet könskrig möjligtvis kan få folk att ladda bössan igen. är det så? var det dumt att välja den titeln? i slutet hänvisar han till ett ”citat”: ”Det är klart att det i ett krig måste finnas en fiende!”. jag måste ju skriva citat inom citationstecken eftersom det här citat är helt taget från det blå. var kommer det ifrån? jag har aldrig sagt det. mycket märkligt…
men när till och med en kulturskribent (för det antar jag att han är, när han skriver en kulturkrönika) blir så provocerad av titeln att han inte ens bemödar sig att läsa boken eller göra ordentlig research (och därmed missuppfatta och missa) massa information, då har vi kanske misslyckats. men hur gör man? han håller ju med, verkar det som. varför då inte ens läsa?
/tove

 

Jag är Mona Sahlin jag också. oktober 23, 2007

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 12:15 e m

Det är nog första och sista gången jag skriver den meningen, men det finns en poäng, det gör faktiskt det.

Jag tänker på Göran Perssons ord om Mona Sahlin, som skicklig på kommunikation snarare än som tänkare. I sig mästrande och obehagligt, uttalandet, men med en tydlig poäng. Det handlar inte bara om att koncentrerat tänka utan också om att få folk att lyssna. Och där man sitter med all den utbildning och formella kunskap som man tycker att jag och många andra i Könskrig saknar missar man just detta.

Det är kanske inte så märkvärdigt det som kommer över mina läppar, om man heter Petra Östergren. Men det är kommunikativt och avskalat och tydligt och förståeligt. I det känner jag tillförsikt och trygghet. För jag skriver inte i första hand för alla de som redan vet, min pretentiösa förhoppning är att min text ska beröra de läsare som kanske inte ens vet vem Östergren är. Och landar texten hos dem är jag övertygad om att jag når längre in än någonsin den finast formulerade avhandling.

Detta får alltså stå för mig, andra medförfattare kanske tycker jag cyklar milslångt från sanningen.

/Eric Rosén

 

det värsta du kan göra är att inte vilja prata oktober 22, 2007

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 10:37 f m

jag måste ju börja med att säga att det här ebba-vimaldebaclet så klart har fått alldeles för stora proportioner. och här kommer jag nu skiva om det igen… hehe.
jag är precis som eric

i alla fall, jag tänker att man ändå kan se något större här. och jag tänker referera till majas text i könskrig. det är jävligt lätt att göra snubbar arga. det är bara att inte vilja prata med dem.
jag vet inte hur ebba beter sig ute. katrine schulman skriver att hon kastar vin och är allmänt otrevlig. ebba själv menar att hon inte har kastat vin. jag vet inte, men det känns rimligare att tro på den som är inblandad personligen än den som sett på avstånd eller möjligtvis hört rykten.
grejen är den att om man som tjej går ut och har gått ut mycket lär man sig efter att tag att 1. säger du inte nej till någon som vill komma fram och prata tas det automatiskt som en invit – som att man vill flirta/hänga med hem/knulla. 2. säger du nej på att fint och artigt sätt betyder det ungefär samma sak som det tidigare. 3. säger du nej ordentligt är du en sur frigid fitta, gärna lesbisk (vilket i det här fallet är en skällsord).
jag minns en gång när jag var på nada på åsögatan med vänner. jag satt själv vid ett bord och väntade, eftersom mina vänner köpte öl i baren. en killer om fram och frågade varför jag var där själv och om jag behövde sällskap. jag svararade att jag inte var där själv, att mina vänner var i baren och snart skulle komma och att jag inte behövde sällskap. artigt. han slog sig ner på stolen bredvid mig. han stoppade inte handen under min tröja. jag bad honom artigt att sluta. han slutade inte. han slutade när en manlig vän kom och satte sig mitt emot mig. då drog han.
det här är tyvärr inte så ovanligt.
jag förstår om man blir en sur bitch på krogen och utgår ifrån att alla är idioter. empiri stöder detta. jag är numera aldrig trevlig mot random snubbar på krogen. jag skulle lätt kunna vända på klacken och gå när någon kommer fram. det är väldigt trist att behöva vara sån, men jag fattar verkligen att folk är det.
det är lätt för en kille att tycka att en tjej är otrevlig – att inte begripa denna enorma trötthet över att behöva konversera med knatte fnatte tjatte och neop varenda jävla gång man ställer sig i en bar.

nu råkar jag säkert inte ut för detta ens hälften så många gånger som ebba von sydow. av olika anledningar. och jag vet som sagt inte vad som hände mellan henne och vimal. men jag vet att det är lätt att bli en otrevlig typ och den kille osm inte fattar det borde prova att vara tjej (snygg säkert ännu jobbigare) ett tag.

/tove