Könskrigsbloggen

Hur vi delas upp och hur vi hör ihop

kalle-hajp igen oktober 27, 2007

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 9:28 f m

jag har ju tidigare hajpat kalle westerling på den här bloggen. jag hörde honom prata superintressant kring drag och norm och kön för några veckor sen.
i alla fall pratade han också om att rucka på tid och rum. alltså inte bara om kön och utseende utan att ett ruckande på dessa normer också innebär att man kan börja se tid på ett annat sätt (och rum, vilket till exempel katarina bonnvier så riktigt poängterar i bl a sin avhandling om alternativa hus). jag vill slänga ut en fråga.
i ett utseendefixerat, men även helt träningsfixerat samhälle, där hälsotrender sköljer över oss som lava, undrar jag vad poängen är med att leva länge? vem bestämde att det skulle vara så jävla kul att bli nittio? om ett späkande och kräkande leder till ett långt men ganska torftigt liv, känner jag mig rätt ointresserad. njutning, om än under kortare tid, verkar ändå mycket roligare.
men som det utmanar att slänga ur sig tankar kring att man faktiskt kanske skulle vilja göra slut på livet as we know it innan de där 80 åren. kanske inte sticka en kniv i sig men i alla fall leva ett liv som gör de där åren rätt orimliga. varför är det extra fint att bli gammal (och deprimerad)?
detta med anledning av en konversation nu på morgonen.
/tove

Annonser
 

One Response to “kalle-hajp igen”

  1. majakarlsson Says:

    Ja vem bestämde?
    Traditionen, kulturen, legenderna, mytologin kring LIVET är att det är en oersättlig gåva. Detta förenar flera kulturer, tider och i övriga frågor stridande skolor.
    Till och med köttshatarna och späkarna inom såväl öst som väst, som kanske förbannar livet, vägrar göra det kortare.
    För många, förmodligen en majoritet, av människor och djur, är existensen till stor del ett straff. Detta gäller individer födda till psykologiska och geopolitiska fängelser, misär, utanförskap, maktlöshet, slaveri eller ”bara” en destruktiv könsroll etc.

    Livet är villkorat. Du måste leva, men du får inte leva som du vill. Jag pratar inte om en amerikansk dröm, jag pratar inte om ett bortskämt liberalt personligt projekt – jag pratar om massiv och ihållande psykisk terror. Kulturens godkända referenser och förebilder fostrar helt enkelt subjekt som löper stor risk att fara väldigt illa i vår värld.

    Tvånget att leva fick mig att strunta i tvånget att anpassa sig. Det gick inte att lyssna på villkoren längre. Det enda acceptabla sättet att hantera livet är att sätta den egna magen i första rummet.

    Alltså är kulturens önskan om likformighet så märklig och till och med kapitalistiskt ineffektiv. Först utanför garderoben, när jag ”skiter i andra”, kan jag ge av mig själv och faktiskt bli en resurs i detta otacksamma skitsamhälle.

    Hmmm, kan fortfarande inte svara på varför det är extra fint att bli gammal och deprimerad… Det här var väl mest en reflektion över att hantera det.
    Bland outtalade normer och tysta överrenskommelser finns helt klart förutsättningen att en ska vara tacksam över livet. Särskilt om det inte är ”objektivt” hotat av svält eller sjukdom.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s