Könskrigsbloggen

Hur vi delas upp och hur vi hör ihop

ليلة عيد الميلاد december 24, 2007

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 2:04 e m

eftersom tågresan tar 3 timmar.

på vägen till restaurangvagnen hörde jag tre språk jag inte behärskar. i andra delar av tåget var det också helt fullt.

kanske borde sj inte ha sitt sista tåg från göteborg till stockholm 12.42 på julafton. kanske är det både rasistiskt och del av en svunnen tid.

up-date:

vi lever i ett rasistiskt, sexistiskt och allt annat u-land. alla butiker på söder i sthlm sätnger 15 på julafton trots att det står att de ska vara öppna till 22 eller 23 ”alla dagar”. alla dagar! betyder det alla dagar eller betyder alla dagar utom 24 december? borde man förstå det? obegripligt.

till slut hittade jag en butik. de skulle ha stängt 15, men haft kö sen dess, så var fortfarande öppna. decent.

för övrigt finns det en sajt som heter julafton.se. det skulle han se, den där jesus. men om man bild-söker på julafton hittar man förutom mdebloggar med röda klänningar mest familjefoton. says it all. bekräftar min tes i föregående inlägg.

karlbertil.jpg

/t

 

julafton 2007

Filed under: tips — konskrig @ 12:27 e m

nmbc

mammon

jag sitter på tåget och lämnar ett göteborg i julskrud. dvs grått, regn, dimma och snålblåst. på radion spelade de dreaming of a white christmas, så ironiskt förstås.

jag är en av få som inte firar julen med familjen. det kan ju tyckas bortskämt att kunna välja, eftersom jag har både en och två och tre att vara hos. det finns så många som inte kan välja och som kanske skulle önska jjust detta. men jag pallar inte. och när mamma just fick ett utbrott på sin mamma lagom tills min bror gastade om att vi var tvugna att åka till tåget, kändes det som ett bra beslut. i år igen.

jul kommer alltså att firas (eller middag kommer att ätas och vin kommer att drickas) hemma hos mig med människor som jag tycker hemskt mycket om. som jag har valt.

om jag ska sammanfatta året som gått tycker jag just att valet har varit återkommande. och det endast på ett bra sätt. flera mig närstående har gått från att inte välja, utan låta ske, till att välja och ta ansvar. jag med. säga nej. säga ja. det är liksom first step till nåt bättre. ibland snorjobbigt. men ändå.

med det inte sagt att det inte finns yttre omständigheter. att vissa har lättare att välja eller välja bort. att vissa kan välja hur mycket de vill, det händer ingenting ändå. vissa andra åker på ”hitta-sig-själv-resor” i valfritt post-kolonialt land och sätter på sig valfria koloniala glasögon. inte sagt att världen blir så mycket bättre för det. men kanske inte sämre heller. andra harvar runt i sin taxi, skäller ut bortskämda södertjejer (som inte orkar släpa sin tunga väska ens tio meter), eftersom dessa korta körningar inte inbringar några pengar alls till den skrala kassan. hade södertjejen varit man hade hon säkert aldrig blirivit utskälld av denna äldre taxichafför med högskoleutbildning från annat land. så är det. ett steg upp och ett ned. vem har mest makt.
jag satt uppe hela natten och rimmade, för så gör man i familjen leffler. och om jag nu ska göra valet att lämna på julafton och skita i allt vad sillsallad och jansson heter, så får jag ändå anpassa mig lite. dessutom tycker jag om att rimma och ordvitsa. det är en del av min götebrogska uppfostran. temat för årets julklappar var böcker (vartannat år böcker, vartannat år dvd), med bonustemat ”kvinnliga författare”. lite ”jag smetade av mig å tapeten” till bror, moberg till mor och så en ”färden genom mangrove”.

det är mycket tyst och lugnt på x2000 vid ett den 24 december. inte konstigt med tanke på att julen verkar ligga i samma tratt som bröllop. you can’t say no. spelar ingen roll hur mycket du har praktiserat sartre under ditt gågna år eller liv. på jul bestämmer någon annan, gud eller mammon. kärnfamljs- och heternormativitetens starkaste fästen verkar det vara. om alla bara sket i julen och bröllop kanske världen vore en lite mer jämlik och lycklig plats att vara på? fast jag vet, ni gillar ju det där! ni andra… det är märkligt att när jag diskuterar jul med andra är det alltid ”de andra” som gillar julen och allt som kommer med. ändå vågar ingen säga nej.

jo, några förstås. jag tar tillbaka. jag har haft middag den 24 flera gånger. det kommer alltid flera.

bakom mig sitter en lätt berusad man i tomteluva och tomteslips och klagar på att det inte serveras glögg på tåget. annars tyst.

/tove

 

91 december 16, 2007

Filed under: Uncategorized — konskrig @ 2:45 e m

i helgen fick en 91-åring könskrig i födelsedagspresent! bildbevis kommer snart. dessutom går boken hem hos katter. i new york. kolla bara här:

könskrigskatt

igår träffades jag och maja karlsson (på blixtvisit i sthlm). vi enades om att vi var i krig med världen. könskrig.

i dag spelar hon på edenborgs, så jag slår ett slag för att alla som kan ska gå dit!

/tove

 

i’ve lost control december 2, 2007

Filed under: film — konskrig @ 9:36 e m

för mig handlar könskrig väldigt mycket om acceptans, förståelse och en önskan att få vara annorlunda. och att det kanske inte ens ska klassas som annorlunda. det är då märkligt att vi (boken) blir tillskrivna åsikter som att vi letar efter rätt och fel kvinnlighet. rätt och fel sätt att vara. det har hänt mig flera gånger på det senaste. men det är ju också det som är grejen med att lämna ifrån sig något. det blir inte längre vårt. mina tankar blir inte mina. någon annans. det är faan tungt. ibland.

det är förstås likadant när jag gör radio. skillnanden att färre lyssnar på radio, eller att jag i alla fall aldrig träffar på dem som gör det. det är märkligt att göra film, teater eller något annat också som ska ut, stötas och blötas och sedan konstant misstolkas.

undrar om anton corbijn känner så. han tycker verkligen att han har gjort en mycket annorlunda film om ian curtis i joy division. han vill inte ens kalla det en rockfilm. jag har sett control. och jag har sett oändligt massa filmer om rock-killar. och jag är ledsen om det här är ett tema som jag återkommer till, men det berör mig.

anton corbijn hävdar att hans film är annorlunda eftersom han visar ett alldagligt/vardagligt porträtt av ian curtis (jag tror att diverse filmkritiker komma att säga samma sak. det är besvikande). hur han arbetar på arbetsförmedlingen i sin lilla stad och repar på fritiden och är en vanlig kille.

jag vet inte. så som jag minns det har arbetargrabben som blev rock-stjärna varit en tämligen ofta berättar saga ända sedan beatles – minst. elivs förresten. glöm inte elvis!

jaja. det här är en del av det. men det finns en annan aspekt. control är (löst) baserad på deborah curtis bok om sin ex-man ian curtis. hon har antagligen skrivit den för att försöka förstå sig själv och sin man och vad de hade. trots att han var otrogen med annik honoré, lyckas deborah beskriva henne som en smart och bra tjej. hon inser att det som ian curtis och annik hade var något fint. i filmen är deborah en grinig och mesig hemmafru som sitter och gnäller med ett barn på armen och känner sig övergiven och bedragen (vilket hon förvissa är). hon är tråkig och uppskattar inte sin begåvade (missförstådda man) som vill ge sig ut i världen, se andra delar och erövra andra människor och kontinenter (ett tag i alla fall. sedan blir ju allt för mycket för honom och han vet inte vad han vill – stackars honom). och annik, som tydligen var en fin och bra och smart person framstår i filmen som any random och groupie. hon är vacker, hon är tyst, hon är mystisk och hon ställer inga krav. hon är visserligen journalist och via det ska vi kanske begripa att hon är smart – har hjärna.

och trots att jag begriper att det här är två ofattbart platta karaktärer som inte kan ha något med verkligheten att göra, kommer jag på mig själv med att tycka synd om stackars ian. han som gifte sig så tidigt och tjatade på sin tjej att de skulle skaffa barn, trots att han bara var ute och turnerade och inte hade någon tanke på att ta hand om det där barnet. att det var otroligt mycket mer synd om henne som fastnade där hemma i vardagsrummet och kanske också ångrade tusen grånger att hon gift sig så tidigt och blev gravid och inte kunde gå ut och skffa sig en älskare i varje stad, det lyckas inte filmen ens snudda vid. och jag blir arg (!) på annik honoré som leder in denna stackars man på villovägar och inte verkar bry sig nämnvärt om hans fru och barn (varför skulle hon? var det någonsin hennes ansvar?).

det är klart att jag uppfattas som att det finns rätt och fel sätt att vara tjej. uppenbarligen tycker jag att de i den här filmen är fel. men jag menar inte rätt eller fel på det viset. jag menar mer. några grejer till. så att jag kan begripa varför annik och deborah gör som de gör.

jag får all den informationen (eller inte all – en mycket liten glorifierad del) om ian curtis och begriper, förstår och till och med applåderar hans olika felsteg.

är det en bra film då? om en självupptagen idiot blir en hjälte? är det jag som är dålig, när jag direkt går på att båda de kvinnliga rollfigureran är idioter? men jag har väldigt svårt att tro att regissören hade ett kärlekfullt sätt att se deborah curtis och annik honoré. då hade jag nog också gillat dem. nu måste jag verkligen anstränga mig (och sönderanalysera)

den är helt hyllad dessutom. jag begriper inte. detta är bara en del av allt som inte funkar med den här filmen. men det är vackra bilder. det är det. annik och ian - eller well egentligen inte