Könskrigsbloggen

Hur vi delas upp och hur vi hör ihop

i’ve lost control december 2, 2007

Filed under: film — konskrig @ 9:36 e m

för mig handlar könskrig väldigt mycket om acceptans, förståelse och en önskan att få vara annorlunda. och att det kanske inte ens ska klassas som annorlunda. det är då märkligt att vi (boken) blir tillskrivna åsikter som att vi letar efter rätt och fel kvinnlighet. rätt och fel sätt att vara. det har hänt mig flera gånger på det senaste. men det är ju också det som är grejen med att lämna ifrån sig något. det blir inte längre vårt. mina tankar blir inte mina. någon annans. det är faan tungt. ibland.

det är förstås likadant när jag gör radio. skillnanden att färre lyssnar på radio, eller att jag i alla fall aldrig träffar på dem som gör det. det är märkligt att göra film, teater eller något annat också som ska ut, stötas och blötas och sedan konstant misstolkas.

undrar om anton corbijn känner så. han tycker verkligen att han har gjort en mycket annorlunda film om ian curtis i joy division. han vill inte ens kalla det en rockfilm. jag har sett control. och jag har sett oändligt massa filmer om rock-killar. och jag är ledsen om det här är ett tema som jag återkommer till, men det berör mig.

anton corbijn hävdar att hans film är annorlunda eftersom han visar ett alldagligt/vardagligt porträtt av ian curtis (jag tror att diverse filmkritiker komma att säga samma sak. det är besvikande). hur han arbetar på arbetsförmedlingen i sin lilla stad och repar på fritiden och är en vanlig kille.

jag vet inte. så som jag minns det har arbetargrabben som blev rock-stjärna varit en tämligen ofta berättar saga ända sedan beatles – minst. elivs förresten. glöm inte elvis!

jaja. det här är en del av det. men det finns en annan aspekt. control är (löst) baserad på deborah curtis bok om sin ex-man ian curtis. hon har antagligen skrivit den för att försöka förstå sig själv och sin man och vad de hade. trots att han var otrogen med annik honoré, lyckas deborah beskriva henne som en smart och bra tjej. hon inser att det som ian curtis och annik hade var något fint. i filmen är deborah en grinig och mesig hemmafru som sitter och gnäller med ett barn på armen och känner sig övergiven och bedragen (vilket hon förvissa är). hon är tråkig och uppskattar inte sin begåvade (missförstådda man) som vill ge sig ut i världen, se andra delar och erövra andra människor och kontinenter (ett tag i alla fall. sedan blir ju allt för mycket för honom och han vet inte vad han vill – stackars honom). och annik, som tydligen var en fin och bra och smart person framstår i filmen som any random och groupie. hon är vacker, hon är tyst, hon är mystisk och hon ställer inga krav. hon är visserligen journalist och via det ska vi kanske begripa att hon är smart – har hjärna.

och trots att jag begriper att det här är två ofattbart platta karaktärer som inte kan ha något med verkligheten att göra, kommer jag på mig själv med att tycka synd om stackars ian. han som gifte sig så tidigt och tjatade på sin tjej att de skulle skaffa barn, trots att han bara var ute och turnerade och inte hade någon tanke på att ta hand om det där barnet. att det var otroligt mycket mer synd om henne som fastnade där hemma i vardagsrummet och kanske också ångrade tusen grånger att hon gift sig så tidigt och blev gravid och inte kunde gå ut och skffa sig en älskare i varje stad, det lyckas inte filmen ens snudda vid. och jag blir arg (!) på annik honoré som leder in denna stackars man på villovägar och inte verkar bry sig nämnvärt om hans fru och barn (varför skulle hon? var det någonsin hennes ansvar?).

det är klart att jag uppfattas som att det finns rätt och fel sätt att vara tjej. uppenbarligen tycker jag att de i den här filmen är fel. men jag menar inte rätt eller fel på det viset. jag menar mer. några grejer till. så att jag kan begripa varför annik och deborah gör som de gör.

jag får all den informationen (eller inte all – en mycket liten glorifierad del) om ian curtis och begriper, förstår och till och med applåderar hans olika felsteg.

är det en bra film då? om en självupptagen idiot blir en hjälte? är det jag som är dålig, när jag direkt går på att båda de kvinnliga rollfigureran är idioter? men jag har väldigt svårt att tro att regissören hade ett kärlekfullt sätt att se deborah curtis och annik honoré. då hade jag nog också gillat dem. nu måste jag verkligen anstränga mig (och sönderanalysera)

den är helt hyllad dessutom. jag begriper inte. detta är bara en del av allt som inte funkar med den här filmen. men det är vackra bilder. det är det. annik och ian - eller well egentligen inte

Annonser
 

13 Responses to “i’ve lost control”

  1. majakarlsson Says:

    Det är anton som är dålig, inte du. Jag tycker en av de tragiska grejorna med kultur är att vi förväntas konsumera och uppskatta samma vara om och om igen. Hur många procent av alla böcker och filmer som får produceras är inte mannens misslyckade försök att förstå sig själv?
    Cronenberg sade om sin History of Violence att det var ett nytt sätt att undersöka våld. Men den byggde på samma manus som Rambo I, II och III.
    Hmm, det kanske är jag som är dålig ändå? Kan hela kulturvärlden vara så fattig som jag ser den?

  2. illi Says:

    Bra sagt! Så är det! väx upp corbijn!

  3. illi Says:

    och jag är en sån där som älskar joy division men sånt här gör en ju bara anti.

  4. konskrig Says:

    maja, kanske…?
    illi, har du läst deborah curtis bok? den är mycket mer läsvärd. för överigt tycker jag att august var en orgie i samma anda, fast med sämre manus, sämre skådespeleri och sämre regi (tom). plötsligt framstod control som en bra och välspelad film.
    /tove

  5. majakarlsson Says:

    Tove, jeg har ikke läst. Är den läsvärd eller bara i relation till annat sämre?
    Kommer du till Klubb Idyll den 5:e?

  6. konskrig Says:

    jag har inte läst, men hört av rätt säkra källor att den är läsvärd. om inte annat i relation till annat sämre.
    tyvärr inte till klubb idyll. befinner mig på annan ort med annat folk. synd. hade varit fint.

    /tove

  7. majakarlsson Says:

    annan ort? annat folk?
    finns det andra orter och andra folk? jag trodde det bara var legender!
    next time då

  8. Britta Says:

    Ni vet om att filmen baseras på just Debbie Curtis’ bok Touching from a Distance va? Debbie själv har givit sitt medgivande till Corbijn att producera filmen, så jag vet inte om man kan beskylla honom för snedvriden tolkning/framställan av kvinnorna. Däremot så vete tusan hur korrekt Deborahs framställan av rivalen Honoré är.

  9. konskrig Says:

    det är sant att deborah gav sitt medgivande till filmen, men vad jag har förstått så gick inte samarbetet speciellt bra och corbijn uttryckte att han mest tyckte att hon var i vägen under själva inspelningen. dessutom förstår jag inte varför han inte kan snedvrida tolkningen även om hon gett sitt medgivande? hon visste ju inte hur det skulle bli.
    han har ju dessutom uppenbarligen gjort just detta och fått t ex honoré att bli mer platt än vad deborah fick.

  10. C Says:

    Det är så synd att ni inte kan se en film utan att blanda in könskriget. Ian var omsvärmad av ganska mesiga brudar som lockades av hans karisma och pojkaktiga förvirring, hans vuxna poesi och apatiska inställning till världen.

    Dessa tjejer gjorde precis vad många andra tjejer gör i dessa situationer. De finner sig i det för att de får leva med det otämjbara, det farliga och spontana.

    Ian var cool och stark, brudarna var mesiga och svaga (som så jäkla ofta när det kommer till ”rockmytbrudar”) och han insåg att han aldrig skulle kunna bli utmanad av varken Debe eller Ann… därför gick det som det gick. Det var deras fel.

  11. konskrig Says:

    men c, jag antar att du driver med oss? annars är du ju helt häpnadsväckande – och lite skrämmande.
    för du tror väl inte på allvar på det du har skrivit här. hoppas jag. särskilt imponeras jag i så fall av din enorma kunskap rking dessa rockmytsbrudar som är mesiga och svaga – när ian som var apatisk och förvirrad också var cool och stark. för mig låter det som en paradox, men men.

    filmen suger ändå. oavsett kvinnoporträtt är det en dåligt berättad historia där varken ians ångest eller begåvning tas fram på ett trovärdigt eller ens tydligt sätt. i slutet lämnas man med förvirring kring varför han ville dö, varför han ville spela musik och varför folk ville ha med honom att göra.

    /tove

  12. Lisa Says:

    Tycker det är rätt konservativt och inte särskilt radikalt att ta för givet att flickvänner till rockstjärnor alltid tar illa upp över deras eventuella otrohet. Många flickvänner och fruar till rockstjärnor kunde inte bry sig mindre om huruvida deras pojkvänner/män knullar med någon annan under turneerna.
    Det tyder väl på att man är internaliserad av samhällets tvåsamhetsnorm och ägarsyn på människor att man tar för givet att de blir sårade och kränkta.

  13. mathiasmedh Says:

    om alla regissörer gjorde kärleksfulla porträtt av alla karaktärer (som ju är fiktiva, eller?) så blir det förmodligen bara bra filmer gjorda.

    varför skyller du din tolkning på andra? kan du inte vara reflexiv och ändra din tolkning och förförståelse av det du redan vet och använder som bakgrund till filmen du ser?

    min tolkning av filmen är att karaktären (Ian) är en feg och svag person som inte vågar stå för det han gör och känner. därför sårar och skadar han Deborah och även Annik, men försöker liksom komma undan genom att framstå som oberoende (independent på engelska) musiker/konstnär. att han dessutom har en sjukdom förstärker ju hans lidande och offret han får göra för att vara den där skapande kraften.

    för att knyta an till den antydan om Ians depression som görs (vilket ju inte är explicit, men om man som jag är uppväxt bland indie-killar så kan man sin indie-historia), så skildras depresssion ganka taffligt. som att man är ledsen och gråter och tar sig för huvudet. vad jag vet är det mycket värre än så. annars är man bara ledsen, det är dock inte detsamma som depression (vilket många iofs verkar tro).

    för övrigt tycker jag filmen var ganska dålig. allt för många bilder var med av estetiska anledningar och berättade väldigt lite. snyggt, men utan anledning, är inte vad jag vill mena är en bra film.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s