Könskrigsbloggen

Hur vi delas upp och hur vi hör ihop

rapport från andra sidan oktober 27, 2007

Filed under: arg,tips — konskrig @ 2:28 e m

för en vecka sedan fick caroline mig att gå in i en liten, söt butik på hornsgatan. det var på alla sätt ett trevligt besök. trevlig folk, trevlig stämning och trevlig sällskap. jag hittade ett par stövlar som jag till och med handlade, vilket är ovanligt för mig. de har klack. jag brukar aldrig ha klack. jag har typ inga skor med kack och jag gillar det inte. men jag tänkte att det inte gjorde så mycket. jag tänkte fel.
jag går väldigt mycket. vart jag än ska i princip. efter två dagar i mitt vanliga tempo med mitt vanliga antal steg hade jag ont i ben och knä. faktiskt svinont. jag klagade runt lite. slängde stävlarna på hyllan och bytte till vanliga, hederliga, platta skor. men det har liksom inte gått över. det har blivit värre. i dag när jag var på stan för att inhandla en födelsedagspresent fick jag så ont att jag bara ville sätta mig och gråta (alternativt bli buren, men där sätter jag nån slags annan gräns). jag kunde inte gå en meter till kändes det som . hela knät gör svinont, så fort jag rör på det. när jag sitter still bultar det. det hela slutade med att jag i tant à 90 års-takt fick hasa mig till en buss – utan utrett ärende. enda lite roliga var att det tog mig 40 minuter att gå över gatan vilket gjorde att alla city-suvvar fick stå jättelänge vid varje övergångsställe och blänga på den halte och lytte tove.
nu ligger jag som en annan penschis på soffan och känner mig ynklig.
jag berättar inte detta för att folk ska tycka synd om mig (okej, lite då), utan för att poängtera hur sjukt det är med skor med klack. alltså jag gick runt i två dagar med dem och jag är faan helt invalidiserad. vem har kommit på detta sjuka påfund? korsetten har knappt avskaffats förrän man ska trängas in i skor som gör att man inte kan röra sig när man har de på sig och sedan ännu mindre när man äntligen får dem av sig, eftersom benen blir helt fucked up. hade det varit meningen att vi skulle ha klack, hade det väl suttit en sån under foten? eller?
please! vem kan ha sånna skor? hur går det?

har i alla fall införskaffat ebba witt-brattströms dekadensens kön, katarina wennstams smuts, ronnie sandahls vi som aldrig sa hora (efter att ha hört honom på bokmässan och plötlsigt tvingas ändra åsikt om både honom och boken. men jag är medveten om att han bara kan vara jävligt smart och beräknande – alltså fortfarande skeptisk) och tim davys amberville, så att tiden som invalid inte ska bli för outhärdlig. lyssnar på tosca, såsom anstår en med tantkrämpor.

/tove