Könskrigsbloggen

Hur vi delas upp och hur vi hör ihop

i’ve lost control december 2, 2007

Filed under: film — konskrig @ 9:36 e m

för mig handlar könskrig väldigt mycket om acceptans, förståelse och en önskan att få vara annorlunda. och att det kanske inte ens ska klassas som annorlunda. det är då märkligt att vi (boken) blir tillskrivna åsikter som att vi letar efter rätt och fel kvinnlighet. rätt och fel sätt att vara. det har hänt mig flera gånger på det senaste. men det är ju också det som är grejen med att lämna ifrån sig något. det blir inte längre vårt. mina tankar blir inte mina. någon annans. det är faan tungt. ibland.

det är förstås likadant när jag gör radio. skillnanden att färre lyssnar på radio, eller att jag i alla fall aldrig träffar på dem som gör det. det är märkligt att göra film, teater eller något annat också som ska ut, stötas och blötas och sedan konstant misstolkas.

undrar om anton corbijn känner så. han tycker verkligen att han har gjort en mycket annorlunda film om ian curtis i joy division. han vill inte ens kalla det en rockfilm. jag har sett control. och jag har sett oändligt massa filmer om rock-killar. och jag är ledsen om det här är ett tema som jag återkommer till, men det berör mig.

anton corbijn hävdar att hans film är annorlunda eftersom han visar ett alldagligt/vardagligt porträtt av ian curtis (jag tror att diverse filmkritiker komma att säga samma sak. det är besvikande). hur han arbetar på arbetsförmedlingen i sin lilla stad och repar på fritiden och är en vanlig kille.

jag vet inte. så som jag minns det har arbetargrabben som blev rock-stjärna varit en tämligen ofta berättar saga ända sedan beatles – minst. elivs förresten. glöm inte elvis!

jaja. det här är en del av det. men det finns en annan aspekt. control är (löst) baserad på deborah curtis bok om sin ex-man ian curtis. hon har antagligen skrivit den för att försöka förstå sig själv och sin man och vad de hade. trots att han var otrogen med annik honoré, lyckas deborah beskriva henne som en smart och bra tjej. hon inser att det som ian curtis och annik hade var något fint. i filmen är deborah en grinig och mesig hemmafru som sitter och gnäller med ett barn på armen och känner sig övergiven och bedragen (vilket hon förvissa är). hon är tråkig och uppskattar inte sin begåvade (missförstådda man) som vill ge sig ut i världen, se andra delar och erövra andra människor och kontinenter (ett tag i alla fall. sedan blir ju allt för mycket för honom och han vet inte vad han vill – stackars honom). och annik, som tydligen var en fin och bra och smart person framstår i filmen som any random och groupie. hon är vacker, hon är tyst, hon är mystisk och hon ställer inga krav. hon är visserligen journalist och via det ska vi kanske begripa att hon är smart – har hjärna.

och trots att jag begriper att det här är två ofattbart platta karaktärer som inte kan ha något med verkligheten att göra, kommer jag på mig själv med att tycka synd om stackars ian. han som gifte sig så tidigt och tjatade på sin tjej att de skulle skaffa barn, trots att han bara var ute och turnerade och inte hade någon tanke på att ta hand om det där barnet. att det var otroligt mycket mer synd om henne som fastnade där hemma i vardagsrummet och kanske också ångrade tusen grånger att hon gift sig så tidigt och blev gravid och inte kunde gå ut och skffa sig en älskare i varje stad, det lyckas inte filmen ens snudda vid. och jag blir arg (!) på annik honoré som leder in denna stackars man på villovägar och inte verkar bry sig nämnvärt om hans fru och barn (varför skulle hon? var det någonsin hennes ansvar?).

det är klart att jag uppfattas som att det finns rätt och fel sätt att vara tjej. uppenbarligen tycker jag att de i den här filmen är fel. men jag menar inte rätt eller fel på det viset. jag menar mer. några grejer till. så att jag kan begripa varför annik och deborah gör som de gör.

jag får all den informationen (eller inte all – en mycket liten glorifierad del) om ian curtis och begriper, förstår och till och med applåderar hans olika felsteg.

är det en bra film då? om en självupptagen idiot blir en hjälte? är det jag som är dålig, när jag direkt går på att båda de kvinnliga rollfigureran är idioter? men jag har väldigt svårt att tro att regissören hade ett kärlekfullt sätt att se deborah curtis och annik honoré. då hade jag nog också gillat dem. nu måste jag verkligen anstränga mig (och sönderanalysera)

den är helt hyllad dessutom. jag begriper inte. detta är bara en del av allt som inte funkar med den här filmen. men det är vackra bilder. det är det. annik och ian - eller well egentligen inte

Annonser
 

filmfest november 8, 2007

Filed under: film — konskrig @ 10:44 e m

jag ska jobba med och på stockholms filmfestival, så jag ser massa massa massa film just nu på olika pressvisningar. jag ska alltså göra intervjuer och reportage på andra håll och kan (vill) inte lägga tusen analyser här. men några tankar som slagit mig hittills:
* gud, vad jag blir trött på att det alltid är manliga historier. jag har sett typ 15 filmer. typ 91% har handlat om män och kvinnor har varit tvådimensionella karaktärer.
* det känns ändå som om någon med genustänk har haft ett finger med i spelet med tanke på att många filmer har en eller flera unga och mycket estetiskt tilltalande män i huvudrollen, som syns mycket. ja, vi låter män spela huvudrollen i alla filmer i år igen, men de måste vara vackra och ganska nakna, ganska mycket och mycket close-ups på deras kroppar och läppar och kindben. tänkte nog någon. jag är inte säker på om jag tycker att det är bra eller dåligt, men det finns en homoerotisk touch och tanke och det vrider ändå om den givna referensen något och gör det lite mer intressant (och njutbart rent estetiskt) att titta på.
* två av de bästa filmerna handlar om aborter. abortfilmerna har vuxit upp. det är ingen fokus på skuld längre. det är mycket bra.
* ellen page har som vanligt valt helt enastående roller och manus. jag älskar henne. jag älskar allt hon gör. se allt!
* en mängd filmer handlar om bröder. men det ska jag göra program om, så återkommer i annat icke-alternativt medium.
* harmony korine har äntligen gjort en ny helt fantastisk film! den utmanar våra kärnfamiljsnormer, vårt narrativ och oss.
* krig är det värsta jag vet. förra året såg jag den mycket bra och gripande filmen infödd soldat. jag kunde inte sluta gråta efteråt och det enda jag fick fram var att ”krig är så hemskt”. det kändes banalt. men min medbesökare påminde mig om att detta uttlanade inte alls var banalt. snarare tvärtom. det har bara fått den touchen eftersom folk alltid önskar sig fred på jorden när de är med i enkäter och får säga vad de önskar mest av allt just nu. men krigets vidrgihet kan aldrig överskattas. in the valley of elah fick mig att känna precis samma sak som infödd soldat. krig – vad faan gör det med oss? filmen handlar dessutom om maskulinitetsrollen (och vad den gör med oss/dem), nationalism, rasism, sexism och alla möjliga former av förtryck och skuld. det låter som om det ska vara en trist amerikansk krigsfilm om en fader/son-relation, men den är så otroligt mycket mer och varsamt berättad dessutom. låt vara att den följer ett klassiskt narrativ, har ett lite klyschigt slut och innehåller en mordgåta, men det gör inget faktiskt. paul higgins har gjort den.

mina tankar hittils.
/tove

 

Hemmakväll oktober 17, 2007

Filed under: film — konskrig @ 10:44 e m

Nu när mina könskrigskollegor firar våra kollektiva framgångar som klimatförändrare, får jag sitta och sura på andra sidan europa för att jag inte pallrade mig hem i tid. Vad är väl en bal på slottet, när man kan va hemma och kolla på porr… Som tur var har jag nya vänner som har gått från tanke till handling och ställt sig både framför och bakom kameran för att producera inspirerande och ja ibland också heta porrfilmer – www.girlswholikeporno.com . För ett par dagar sen satt vi på Ljubljanas enda kinesiska snabbmatsrestaurang och försökte kurera våra bakfyllor från sex och alkohol och bosniska knullanthems. Det krävs inte bara hjärnceller för att förändra dammiga könssteroptyper och the old in and out, ett visst mått exibitionism verkar också komma väl till hands. Vad jag gillade så mycket med de här tjejerna var att de verkligen ville och kunde prata om sex, ohämmat, ofördömmande men såklart också kritiskt. Precis som alla andra feminister jag känner här nere vid medelhavet går deras feminism framförallt ut på att förklara vilken slags feminister de inte är. Jag känner igen mig. Det är backlashen och feministbashing som får stå för det, de som förenklar och definierar och vill skriva på näsan – det är såna här ni är era jävla feministkärringar! Då känns det kanske skönt att gå och näcka framför kameran och leka show-and-tell istället.

Jag älskar det här fotot.

pissing in the street

Hoppas ni har det kul där uppe. Hoppas ni får mycket kärlek ikväll.

/ehrle

 

Vårt dagliga bröd september 24, 2007

Filed under: film,tips — konskrig @ 1:56 e m

jag har just varit och sett filmen ”vårt dagliga bröd”. det var den jobbigaste, mest obehagliga och upprivande film jag har sett på länge. tur att jag inte ska recensera den, för jag blundade stora delar. och höll för öronen.

den handlar om vår livsmedelsindustri/produktion. bara massor av bilder från fabriker där de producerade allt från tomater till salt, till genmanipulerad oxfilé. om någon känner att det är svårt att sluta äta kött kan jag rekommendera den här filmen. jag skulle vilja se den person som frossar i sig en kycklingburgare efter denna skärseld.

ja, den handlade alltså om denna vår vidriga värld. men det blev också så tydligt hur människor och djur och grönsaker – allt – var produkter i denna enorma matfabrik. vilka det är i vår värld som inte får säga något och som inte säger något. som slussas in på löpande band och blir formade i samma mall, utan möjlighet att se något annat eller ens våga tänka något annat. bilderna som vi i publiken matades med i 90 minuter var ackompanjerade av grisar som skrek, kycklingar som pep, gift som sprejades ut, maskiner som tröskade eller slaktade, men inget prat. inga ord som var där för att vi skulle begripa dem (hade jag kunnat tyska eller arabiska fanns det eventuellt några episoder med verbal kommunikation som var hörbar). bara det tysta, icke ifrågasättande arbetandet. människor och kor som gjorde samma saker, på löpande band. korna mjölkades, människorna öste små små kyccklingar ner i miniboxar.

det handlade så mycket om klass. och hur smidigt det är för de som tjänar mycket mycket pengar på vår sjuka matindustri att vi alla blir likadana, inte pratar och inte tänker. och inte ser nåt annat än vår egen värld.

man kan ju undra vad den här filmen har med könskrig att göra. just detta! våga se nåt nytt, ta ny plats, gör nåt nytt, skapa nåt annat, där vi har andra möjligheter och skyldigheter.

jag tänker såklart inte uppmana folk att inte äta.  det finns för många i vårt samhälle som redan lever efter den konstiga devisen (och det har snarare med att de vill bli likadana som alla andra och smälta in att göra, än att de nästan spytt när de sett en missbildad belgian blue-tjur tvingas till att våldta en hälften så stor ko). men gå och se den där filmen och se sen hur kul det känns att trycka i sig en korv med bröd.

den går upp den 28 september på i stockholm, göteborg, lund, uppsala och några ställen till.  vårt dagliga bröd alltså – förlåt oss för våra synder….