Könskrigsbloggen

Hur vi delas upp och hur vi hör ihop

julafton 2007 december 24, 2007

Filed under: tips — konskrig @ 12:27 e m

nmbc

mammon

jag sitter på tåget och lämnar ett göteborg i julskrud. dvs grått, regn, dimma och snålblåst. på radion spelade de dreaming of a white christmas, så ironiskt förstås.

jag är en av få som inte firar julen med familjen. det kan ju tyckas bortskämt att kunna välja, eftersom jag har både en och två och tre att vara hos. det finns så många som inte kan välja och som kanske skulle önska jjust detta. men jag pallar inte. och när mamma just fick ett utbrott på sin mamma lagom tills min bror gastade om att vi var tvugna att åka till tåget, kändes det som ett bra beslut. i år igen.

jul kommer alltså att firas (eller middag kommer att ätas och vin kommer att drickas) hemma hos mig med människor som jag tycker hemskt mycket om. som jag har valt.

om jag ska sammanfatta året som gått tycker jag just att valet har varit återkommande. och det endast på ett bra sätt. flera mig närstående har gått från att inte välja, utan låta ske, till att välja och ta ansvar. jag med. säga nej. säga ja. det är liksom first step till nåt bättre. ibland snorjobbigt. men ändå.

med det inte sagt att det inte finns yttre omständigheter. att vissa har lättare att välja eller välja bort. att vissa kan välja hur mycket de vill, det händer ingenting ändå. vissa andra åker på ”hitta-sig-själv-resor” i valfritt post-kolonialt land och sätter på sig valfria koloniala glasögon. inte sagt att världen blir så mycket bättre för det. men kanske inte sämre heller. andra harvar runt i sin taxi, skäller ut bortskämda södertjejer (som inte orkar släpa sin tunga väska ens tio meter), eftersom dessa korta körningar inte inbringar några pengar alls till den skrala kassan. hade södertjejen varit man hade hon säkert aldrig blirivit utskälld av denna äldre taxichafför med högskoleutbildning från annat land. så är det. ett steg upp och ett ned. vem har mest makt.
jag satt uppe hela natten och rimmade, för så gör man i familjen leffler. och om jag nu ska göra valet att lämna på julafton och skita i allt vad sillsallad och jansson heter, så får jag ändå anpassa mig lite. dessutom tycker jag om att rimma och ordvitsa. det är en del av min götebrogska uppfostran. temat för årets julklappar var böcker (vartannat år böcker, vartannat år dvd), med bonustemat ”kvinnliga författare”. lite ”jag smetade av mig å tapeten” till bror, moberg till mor och så en ”färden genom mangrove”.

det är mycket tyst och lugnt på x2000 vid ett den 24 december. inte konstigt med tanke på att julen verkar ligga i samma tratt som bröllop. you can’t say no. spelar ingen roll hur mycket du har praktiserat sartre under ditt gågna år eller liv. på jul bestämmer någon annan, gud eller mammon. kärnfamljs- och heternormativitetens starkaste fästen verkar det vara. om alla bara sket i julen och bröllop kanske världen vore en lite mer jämlik och lycklig plats att vara på? fast jag vet, ni gillar ju det där! ni andra… det är märkligt att när jag diskuterar jul med andra är det alltid ”de andra” som gillar julen och allt som kommer med. ändå vågar ingen säga nej.

jo, några förstås. jag tar tillbaka. jag har haft middag den 24 flera gånger. det kommer alltid flera.

bakom mig sitter en lätt berusad man i tomteluva och tomteslips och klagar på att det inte serveras glögg på tåget. annars tyst.

/tove

 

familjelycka november 1, 2007

Filed under: teater,tips — konskrig @ 12:13 e m

jag är high culture i min invaliditet. i går åkte jag till norrköping och såg pjäsen familjelycka. jag vet att jag är jävig här. den är skriven av anne-charlotte leffler. hon är min släkting. jag avgudar henne.

men fy faan alltså! pjäsen är skriven 1891 – alltså över 100 år sen – och den känns så enastående modern. den tar upp problematiken med generatiosnklyftor. föräldrar och barn som inte kan kommunicera, missförstånd, förlegade för väntningar. den handlar om ungdom ett halvt sekel innan ungdomsbegreppet ens fanns. det är döttrar som vill studera (men pappa säger nej), gifta sig med en man som är ensamstående pappa och blir extramamma till det barnet (men pappa säger nej) och bara gå ut på kvällen och se den där skådisen som är så vacker och underbar (men pappa säger nej). 15-åringens idoldyrkan är så fiint porträtterad och 17-åringens brådmogenhet så… nära.

sen är det en fars. i don’t know abot fars. tappa byxor, springa ut och in i rum och prutta. nej, jag tror inte det. det är inte inskrivet i manus (jag har kollat). men en fars är en fars liksom och jag kan ju inte kritisera en fars för att det inte är nåt annat.
nej, se den för att det är en familje- och generationsskildring relevant i dag, för 30 år sen, för 50 år sen och uppenbarligen – i alla fall för de mest redikala – för 100 år sen.

se skådespelerskan på stadsteatern i vår tänker jag.

/tove leffler

jag såg också darjeeling limited häromdagen. bra för att vara wes anderson. jag har tusen invändningar men de är förutsägbara, så jag struntar i dem. det roligaste var att owen wilsons karaktär var så otroligt lik en jag känner. ja, de där bröderna var faktiskt väldigt lika några syskon jag känner. kanske var det hela behållnigen. jag undrar en del kring syskonkärlek. jag tycker den är fin .men så konstigt att den bara ska vara syskon förunnad. ska göra program om det snart.

 

Maybe we should be lesbos?- Get away from me! oktober 28, 2007

Filed under: tips — konskrig @ 1:16 e m

ghost world

Appropå relationsanarki. Har just läst ut Ghost world av Daniel Clowes för andra gången (nu i slovensk översättning!) och grips förfärligt av Enids och Rebeccas vänskap. Ack jävla smärta att växa upp och tvingas ”bli vuxen” och avsäga sig alla barnsliga anspråk på gränslös kärlek. För vuxna är all kärlek regulerad av konventionernas stränga regelverk. Pojkvänner, flickvänner, makar och makor, föräldrar, älskarinnor, KK, sambos, särbos, det finns ingen relation som inte har ett namn och ett ramverk som begränsar känslopaletten. Jag har aldrig haft en sån kompis som Rebecca eller Enid, men jag har all anledning att vara dödsavundsjuk på dem. Visserligen är Enid dominant, och Rebecca buttert motsträvig (som jag skulle ha varit) men deras relation är så intim att det verkar onormalt till och med för dem. Onormalt, ja. Vänskapskoden rymmer inte deras relation. Med växande oro lider de mot skolavslutning och förändring. ”Kanske vi borde bli lesbiska” säger Enid. ”Rör mig inte!” svarar Rebecca. Koderna kolliderar. Flickvänskapen är en sort som ”går över” (se Peter Jacksons Heaenly Creatures för utförligare illustration av fenomenet), men lesbiskhet som alternativ kod är ett otänkbart risktagande, särskillt om man inte känner för att göra det tillsammans. Men skilsmässan blir mer och mer verklig när Enid bestämmer sig för att flytta ifrån stan efter gymnasiet. På slutet ligger de tillsammans på sängen för sista gången och Rebecca försöker tafatt leta rätt på meningen i hela jävla känslosoppan.

”Det kanske vore bättre om jag följde med dig. Det är lite sjukt att jag hänger efter dig så här. Om jag riktigt tänker efter så är det rätt sorgligt.”

”Ja jag vet inte vad jag ska tänka om det … Alltsammans verkar det lite ohälsosamt tycker jag …” svarar Enid.

”Ja det är klart, men om vi skiljs åt blir det kanske verkligen outhärdligt. Det vore konstigt om vi fortfarande betedde oss så här när vi är trettio.” säger Rebecca.

”Det är just det … Egentligen är vi ju bara tonårskompisar … Vi är ju inte gifta eller nåt! Jag menar … Det är klart vi kan fortsätta vara kompisar … Vi behöver ju inte bo ihop eller så. Du vet vad jag menar.” säger Enid.

”Jag vet, men jag kan bara inte se något dåligt i att vi skulle leva tillsammans hela livet … Ibland undrar jag om jag inte är lesbisk ändå …”

/ehrle

 

rapport från andra sidan oktober 27, 2007

Filed under: arg,tips — konskrig @ 2:28 e m

för en vecka sedan fick caroline mig att gå in i en liten, söt butik på hornsgatan. det var på alla sätt ett trevligt besök. trevlig folk, trevlig stämning och trevlig sällskap. jag hittade ett par stövlar som jag till och med handlade, vilket är ovanligt för mig. de har klack. jag brukar aldrig ha klack. jag har typ inga skor med kack och jag gillar det inte. men jag tänkte att det inte gjorde så mycket. jag tänkte fel.
jag går väldigt mycket. vart jag än ska i princip. efter två dagar i mitt vanliga tempo med mitt vanliga antal steg hade jag ont i ben och knä. faktiskt svinont. jag klagade runt lite. slängde stävlarna på hyllan och bytte till vanliga, hederliga, platta skor. men det har liksom inte gått över. det har blivit värre. i dag när jag var på stan för att inhandla en födelsedagspresent fick jag så ont att jag bara ville sätta mig och gråta (alternativt bli buren, men där sätter jag nån slags annan gräns). jag kunde inte gå en meter till kändes det som . hela knät gör svinont, så fort jag rör på det. när jag sitter still bultar det. det hela slutade med att jag i tant à 90 års-takt fick hasa mig till en buss – utan utrett ärende. enda lite roliga var att det tog mig 40 minuter att gå över gatan vilket gjorde att alla city-suvvar fick stå jättelänge vid varje övergångsställe och blänga på den halte och lytte tove.
nu ligger jag som en annan penschis på soffan och känner mig ynklig.
jag berättar inte detta för att folk ska tycka synd om mig (okej, lite då), utan för att poängtera hur sjukt det är med skor med klack. alltså jag gick runt i två dagar med dem och jag är faan helt invalidiserad. vem har kommit på detta sjuka påfund? korsetten har knappt avskaffats förrän man ska trängas in i skor som gör att man inte kan röra sig när man har de på sig och sedan ännu mindre när man äntligen får dem av sig, eftersom benen blir helt fucked up. hade det varit meningen att vi skulle ha klack, hade det väl suttit en sån under foten? eller?
please! vem kan ha sånna skor? hur går det?

har i alla fall införskaffat ebba witt-brattströms dekadensens kön, katarina wennstams smuts, ronnie sandahls vi som aldrig sa hora (efter att ha hört honom på bokmässan och plötlsigt tvingas ändra åsikt om både honom och boken. men jag är medveten om att han bara kan vara jävligt smart och beräknande – alltså fortfarande skeptisk) och tim davys amberville, så att tiden som invalid inte ska bli för outhärdlig. lyssnar på tosca, såsom anstår en med tantkrämpor.

/tove

 

Vårt dagliga bröd september 24, 2007

Filed under: film,tips — konskrig @ 1:56 e m

jag har just varit och sett filmen ”vårt dagliga bröd”. det var den jobbigaste, mest obehagliga och upprivande film jag har sett på länge. tur att jag inte ska recensera den, för jag blundade stora delar. och höll för öronen.

den handlar om vår livsmedelsindustri/produktion. bara massor av bilder från fabriker där de producerade allt från tomater till salt, till genmanipulerad oxfilé. om någon känner att det är svårt att sluta äta kött kan jag rekommendera den här filmen. jag skulle vilja se den person som frossar i sig en kycklingburgare efter denna skärseld.

ja, den handlade alltså om denna vår vidriga värld. men det blev också så tydligt hur människor och djur och grönsaker – allt – var produkter i denna enorma matfabrik. vilka det är i vår värld som inte får säga något och som inte säger något. som slussas in på löpande band och blir formade i samma mall, utan möjlighet att se något annat eller ens våga tänka något annat. bilderna som vi i publiken matades med i 90 minuter var ackompanjerade av grisar som skrek, kycklingar som pep, gift som sprejades ut, maskiner som tröskade eller slaktade, men inget prat. inga ord som var där för att vi skulle begripa dem (hade jag kunnat tyska eller arabiska fanns det eventuellt några episoder med verbal kommunikation som var hörbar). bara det tysta, icke ifrågasättande arbetandet. människor och kor som gjorde samma saker, på löpande band. korna mjölkades, människorna öste små små kyccklingar ner i miniboxar.

det handlade så mycket om klass. och hur smidigt det är för de som tjänar mycket mycket pengar på vår sjuka matindustri att vi alla blir likadana, inte pratar och inte tänker. och inte ser nåt annat än vår egen värld.

man kan ju undra vad den här filmen har med könskrig att göra. just detta! våga se nåt nytt, ta ny plats, gör nåt nytt, skapa nåt annat, där vi har andra möjligheter och skyldigheter.

jag tänker såklart inte uppmana folk att inte äta.  det finns för många i vårt samhälle som redan lever efter den konstiga devisen (och det har snarare med att de vill bli likadana som alla andra och smälta in att göra, än att de nästan spytt när de sett en missbildad belgian blue-tjur tvingas till att våldta en hälften så stor ko). men gå och se den där filmen och se sen hur kul det känns att trycka i sig en korv med bröd.

den går upp den 28 september på i stockholm, göteborg, lund, uppsala och några ställen till.  vårt dagliga bröd alltså – förlåt oss för våra synder….